Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen

Jag lovade den kära Anna för ett bra tag sedan att jag skulle skriva vad jag tyckte om Winnerbäcks nya. Eftersom jag är den slöaste lyssnaren någonsin och alltid stöter på nya upptäckter i snitt ett år efter alla andra så har jag alltså inte fått ett bra grepp om skivan förrän nu. Därmed inte sagt att jag har sträcklyssnat den rakt igenom, utan bara låtit den sjunka in. Vid en första anblick verkar den precis så melankonisk som man hade hoppats på att den inte skulle vara. Som Daugava, som dryper av smutsiga hotellväggskontempleringar från östblock. Detta har säkert sin plats i musikhistorien, såsom det mesta Lars har gjort, men jag har aldrig gillat den typen av melankolisk musik. Detta är samma anledning till att Kent aldrig har landat hos mig ordentligt, bortsett från några få fullkomligt genialiska stycken av Jocke Berg som nog ingen kommer undan.

Men faktum är att Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen faktiskt är en ganska positiv skiva. Har man väl skrapat lite på ytan ser man hur han reser sig lite ur den mörka svarta avgrunden som var Daugavas omslag och ser bortom allt. Uppåt och vidare. Jag har alltid varit svag för det som är mest publikfriande. Jag är oerhört populärkulturistisk av mig och är lätt att svepa med. Därför har mina favoriter alltid varit arenadängorna som Kom Ihåg Mig, Elden och såklart För Dig. Några gånger per skiva snörar han på sig bredbensbootsen och drar av en showstopper. Och det är dessa jag brukar lyssna efter. Därför är jag såklart helt såld på Köpenhamn och överallt. Men här finns mer.

Det som surrades tidigt var att skivan lät väldigt mycket Kent. Detta späddes ut med att Jocke Berg faktiskt tackas i det finstilta. Och visst, singeln Jag får liksom ingen ordning är det mycket Kent över med sina tydliga och för Winnerbäck ovanliga synthesizers och slingor. Jag älskar dess tempo och tvåhundratusentakt men singeln tillhör dock de starkaste korten skivan har i den kategorin. Letar man lite inser man att singeln är den enda som följer det här soundet. Resten av skivan är mer lågmält producerad. Järnvägsspår och delvis En fribiljett till himlen har den där lugna och singer/songwriter-grunden som har hängt med sedan hans Kom Änglar. De är fantastiskt arrangerade och dryper av det som gör Lars bra. Pop och rock gifter sig i en ärlighet som många andra svenska rockartister saknar. Bortsett från några helt flummigt ologiska textrader till nödrim är det dessa som bär skivan.

Han experimenterar en aning. Prövar sig fram och skapar nytt. Och det låter riktigt bra. Men bortsett från en fyra, fem spår blir skivan ändå lite slät. Den är homogen och aktat producerad. Man hade kanske önskat att han hade experimenterat ännu mer. Att han hade vågat behålla växeln han lade i singeln hela vägen ut. Inte saktat in i kurvorna. Men nu är det faktiskt Lars Winnerbäck vi talar om. Att han ens har prövat är ett stort fall framåt. Resultatet är ytterligare några spår att lägga till sin greatest hits-samling.

Och sedan gå vidare.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

2 reaktioner till “Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen”

  1. Awe, gulle dig Kalle! Det här var värt väntan :D Mästerligt beskrivet, som alltid!

    *jättemwa* och tack!

Kommentarer inaktiverade.