(500) Days Of Summer

Det tar tiden fram till man kan nynna på låten utan att tänka på henne.

Då är det bättre. Inte färdigt. Men det har vänt.

Kärlek är väldigt klyschigt. För det första är det inte som reklamerat, en enda känsla. Utan en samling av flera olika känslor. För det andra är det just detta som gör det till mycket mer än ett ensamt ord, ett ögonblick eller ett jävligt bra spår på en skiva av The Smiths. Det stora problemet när man ska berätta om kärlek är hur det faktiskt är de klyshigaste raderna i låtar som Please, Please, Please, Let Me Get What I Want, men samtidigt också en kombination av detta och en hel sommar, med alla ögonblick det innebär. Så den enkla vägen att gå för att berätta om just kärlek blir inte sommaren, utan låtraden.

Detta gör kärlek till ett väldigt tråkigt ämne. Vi har liksom alla hört det förr. Vi har hört låtarna och sett filmerna och framförallt själva varit med om det. Därför är det bara de bästa som fixar det. Som fixar att berätta om det vi alla vet, sett och hört på ett sätt som fastnar. Detta är anledningen till att det fortfarande tjatas om dammiga verk av Shakespeare. Det är inte för att vi borde tycka det är bra, det är inte för att läraren läst att det är bra i någon gammal läroplan. Det är helt enkelt för att han är en av få som kunde berätta om det på ett nytt sätt. Ett sätt som fortfarande är nytt idag. Och som fortfarande inspirerar.

Filmer som är bra klarar av detta. Visst är kärlek klyshigt och smetigt och kletigt och himla ocoolt. Men det är också det absolut svåraste att förmedla. Det vet alla som har hållit hand för första gången.

(500) Days Of Summer tycker jag är en film som klarar av detta. Att hålla hand, och mena det. Den handlar om Tom Hansen som tror på en enda för oss alla och är helt säker på att han funnit henne i hissen nynnandes på There Is A Light That Never Goes Out. Hon, Summer Finn, tror dock inte alls på själsfränder utan är ung och vill därmed leva livet. Historien tar avstamp i hur deras förhållande tar slut, och återberättar sedan vad som händer innan, under och efter detta. Den hoppar fram och tillbaka och dräller av hintar både hit och dit. Den har flera olika sätt att berätta på vilket skiljer den drastiskt från mängden. Den är allt annat än linjär vilket jag tycker är himla uppfriskande.

Den berättas starkt ut pojkens perspektiv och det tycker jag är helt okej. Musiken har en stor plats i filmen på flera sätt vilket jag gillar skarpt. Det är lite High Fidelity över referenserna och sättet att behandla musiken. Som en självklar del av vardagen, av förhållandet. Det stämmer att filmen kanske tycker om sig själv lite för mycket, och vissa delar i slutet känns tillskrivna formatet, snarare än tvärt om. Men ska man sitta och störa sig på det sitter man i fel biosalong. Jag tycker dessutom att det är fantastiskt att man i sådana fall kan se filmen med näsan så högt i vädret.

Att historien nästan på ett kusligt sätt speglar det jag nyss upplevt påverkar mig säkert. Men detta var, i stora drag, den bästa film jag sett på länge. Summers karaktär är, till skillnad från kritik jag har läst, dessutom inte alls orealistisk eller omöjlig att bli kär i. Jag vet precis vem ni kan dubbelkolla med. Jag delar inte Toms syn på själsfränder eller ödesbestämmande. Men i övrigt funderar skarpt jag på min upphovsrätt som förlaga. Och det borde hon också. Definitivt.

Jag mår bra känner jag. Kanske var det färdigt där. Med eftertexterna av (500) Days Of Summer.

Nog är det ett ganska gott betyg.

Jag nickar åt Tom och strosar iväg nynnandes.

So for once in my life
Let me get what I want
Lord knows, it would be the first time
Lord knows, it would be the first time

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

3 reaktioner till “(500) Days Of Summer”

Kommentarer inaktiverade.