Tunt tyg mellan tumme och pekfinger

Sommaren. Det känns som att jag inte minns längre. Och det är väl bra i och för sig. Men det märkliga är vad jag faktiskt minns. Där allt annat är suddigt. Jag minns inte riktigt nätterna tillsammans. Eller känslan av att vakna bredvid något. Inte vad vi tittade på eller var vi gick. Allt sådant ter sig mer och mer som något jag har hittat på i mitt huvud. Men det jag minns med absolut klarhet, det är märkligt. Det är inte de tunga andetagen. Inte fumlandet eller långa morgnar. Det som ligger kvar kristallklart i mitt huvud är oväntat.

Känslan i handen av hennes tröja. Så som det kändes när man lagt armen om och kände huden genom den tunna tröjan, sista gången vi sågs. Det är vad som ligger kvar. Inget annat. Som om det vore en axelryckning.

Men kristallklart minns min hand.

Märkligt.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.