Elva år och utan hopp söker pangbrud

Man ville så himla gärna vara häftig som liten. Man ville vinna flickhjärtan. Men det fanns ett strikt begränsat antal sätt att lyckas med detta på. Och alla innefattade någon form av talang. Det fanns idrott som till exempel fotboll, vilket jag var bra på ända tills jag insåg att man var tvungen att ha bollsinne. Det fanns dans som, med undantaget för tvåhandskrabban, inte var den hörselskadades bästa gren.

Och så fanns det musik.

Jag tror att alla som lyssnar på akustisk musik, svåra män/kvinnor med gitarr, gör det av samma anledning som jag. Man fantiserar om att man själv var den som spelade och sjöng. För på något märkligt vis är det fortfarande höjden av talang. Spela och sjunga.

Trots att man vuxit upp och fantiserat fram både två och tre drömjobb sitter man fortfarande där och stirrar storögt på killen i klassen med gitarren. Jävlar vad ass den killen lär få tänkte man. När man var elva år. Och undrade vad det innebar att få ass. Uppenbarligen var det ju eftersträvansvärt så man fantiserade om hur det hade låtit om man själv kunde spela så. Eller sjunga så. Eller till och med göra båda sakerna samtidigt.

Men när mitt stora ögonblick kom i slutprovet i musik så dog drömmen. Jag hade som mest lärt mig refrängen av Stand By Me på pianot och ett ackord på ukulele. Efter att ha tvingat halva min klass och vår stackars musiklärare genomlida en sprucken och högst hörselskadad pekfinger-version av Drunken Sailor suckade läraren tillslut försiktigt och sade att jag fick godkänt, men att jag kanske inte skulle sikta på musik.

Hur skulle jag få ass nu?

Det var ju musik som gällde.

Istället började jag uppgivet att skriva. Nedstämd över faktumet att jag inte skulle bli någon superstjärna med hes röst och slinta jeans fortsatte jag genom gymnasiet. Skriva var ju inte alls lika coolt och det lät bara krystat och pretentiöst. Men så plötsligt blev man över tjugo år och orden som lät så krystade och pretentiösa en gång i tiden faller lättsamt och enkelt. Händerna dansar utan pekfingrar över tangentbordet. Och det visar sig att en av mina talanger ligger i orden.

Så jag får lust att åka tillbaka till den där elvaåringen, lägga en hand på hans axel och säga att han inte behöver oroa sig. Han behöver inte kunna spela, sjunga eller dansa. För det löser sig ändå. I did get some ass till slut, något av en fotomodell faktiskt.

Och fann att jag hade fler grenar jag var bra på.

Stand By Me can suck it.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

2 reaktioner till “Elva år och utan hopp söker pangbrud”

  1. Grymt inlägg – som vanligt ;) Kul att insikten om att det fanns fler begåvningar än ordets gåva är ju alltid kul, haehae. Fick beröm av mitt ass i går. Eller, alltså, det där lät fel… :P

Kommentarer inaktiverade.