Minnet av en ängel

Jag rullar upp byxbenen för att undvika att trampa runt på dem. Som jag annars gör. Jag tar plastkassen med soporna och knyter den en gång så att kaninen springer runt, och ned i hålet. Det är kallt under fötterna. Jag tar på mig pappas lite för stora tofflor och stapplar ut på trappan. Höstkvällen slår emot mig när jag öppnar ytterdörren.

Det är tungt i bröstet. Det känns som en knut mitt emellan lungorna, mitt på bröstkorgen där kaninen sprungit några varv extra. Jag nämner det för föräldrarna några sekunder innan och de börjar hojta om än det ena och än det andra, om allt från radonvärden i källaren till dålig luft och säger att jag måste vara här uppe lite mer men jag slutar snabbt att lyssna, trött på ständiga diagnoser för allt. För varenda krämpa, varenda huvudvärk och varenda känsla i boken. Allt ska förklaras och lösas och allt gör jag fel.

Jag går sakta och tittar gatan ned. Den slutar i en gyllengul horisont med några få inramande moln. Jag tittar rakt upp och himlen är djupt ljusblå och helt klar. Det drar lite kring mina mjukisbyxor och hösten knackar mig på axeln. Det är kallt. Jag älskar mina föräldrar men denna gången har de fel. Visst kan det bero på förhöjda radonvärden eller dåligt med vatten i förmiddags. Men det är inte hela sanningen.

Jag var så himla fri. Jag satte mig själv på ett tåg. Tog ett nytt steg i livet. Var min egen. Upptäckte en annan stad och en annan människa helt på egna villkor. Och jag älskade varenda minut, på många sätt. På många platser. Jag lärde mig mycket och vaknade varje morgon med en känsla av eget ansvar. Det tyckte jag om. Det fanns inget att analysera, att diagnostisera eller ifrågasätta. Det fanns bara två hjärtan, en varm sommar och lätt luft att andas. Att flämta.

Bilarna på stora vägen gör att det brusar lite då och då. Sådant tycker jag om. Det liksom skapar tystnad, tystnad som annars är full av tjut och pip. Jag passerar bilen på garageuppfarten och huttrar. Nu är det riktigt kallt. Vintern är på väg. Och inga huvudvärkstabletter eller vattenglas kommer knyta upp mig nu. Känslan ligger kvar. Känslan av att vara något mer, av att ta ett steg till. Bort från föräldrar och förmaningar.

Jag lyfter på locket till soptunnan och inser plötsligt hur mycket jag har henne att tacka för.

Det är minnet av en sommar som känns i bröstet.

Nära hjärtat.

Ängeln kom tillslut.

Radonmätaren hade gått i taket tänker jag, och slänger i soporna.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.