Att minnas varför

Nu har det börjat igen. Jag vaknar på morgonen och det slår mot mig som om det vore ett godståg på redbull. Huvudvärken. Jag har slutat försöka förstå den. Det går i perioder. Att jag blir överbelastad. Min första reaktion när detta händer är irritation. Varför klarar jag inte det som andra klarar av? Varför är jag sämre?

Jo.

Det är för att du faktiskt är det. Eller rättare sagt, du är faktiskt hörselskadad, Kalle. Glöm inte det. Det är ganska så satans otroligt att du kommit så långt som du har kommit ändå.

Så är det.

Då och då får jag näsblod. Bara sådär helt plötslans.

Och det får mig att minnas.

Jag vaknar bredvid henne. Ljuset faller in på en ny morgon i något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Jag rullar runt lite, ovan att sova bredvid någon. Men så lägger hon sig i mina armar och jag nosar henne i nacken. Jag blundar och bara är. Bara andas djupt. Aldrig hade jag känt mig så fri. Så lycklig. Så tillfreds med allt. All stress var kvarlämnad på en perrong i Växjö. Här var jag i hennes värme och skulle inte gå någonstans.

Då känner jag plötsligt hur det känns blött. Jag nosar lite.

Näsan blöder.

Rakt ned på hennes nacke.

Och jag känner sakta hur huvudet är tungt när jag lyfter på det. Hon märker det och hoppar upp för att hämta papper. Hon säger ingenting. Bara ler. Förstår. Jag sätter mig upp, drar upp benen med papper i truten och känner mig bortgjord. Men jag visste hur det var, hon visste hur det var. Hur långt jag än åker, hur vackert livet än blir, är jag alltid hörselskadad.

Och lever med konsekvenserna.

Det gäller bara att komma ihåg det.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.