Miller Jazz Club på balkongen

Det fläktar en aning. En sval bris sveper om mig. Jag minns att jag önskade att tiden kunde stanna där.

Bara för ett litet slag.

Balkongräcket känns kallt mot mina underarmar där jag står lutad och tittar ut. Jag står i bara kalsonger. Men på sjunde eller åttonde våningen ser ingen det ändå. Det är natt. Men sommaren avslöjar sig själv ändå svagt på de få molnens olika rosa färger och nyanser. Men mest ser jag stjärnor. Det är helt tyst. Där nere skramlar en spårvagn försiktigt förbi och stannar med sitt snorgula sken mot marken. Och jag känner mig trygg. Känslan jag jagat så länge visar sig finnas ståendes i bara kalsonger en sommarnatt i Göteborg. Jag känner hur jag är lycklig.

Jag vänder mig inåt. Rummet lyses upp enbart av datorskärmen och jag ser på henne. Hon plockar upp min favorit-t-shirt och provar den. Den faller ned lätt och är tight på precis rätt ställen. Hon står och snurrar ett tag. Vänder sig om och kollar svanken. Sedan tittar hon på mig och ler. Stirrar på mig stint, och så där djupt och med en glädje som bara hon kan ha. Hon går fram till mig och ställer sig framför mig. Tröjan som det står “Miller Jazz Club” på åker in längs midjan när jag lägger händerna om henne. Jag kysser henne och vi står och håller om varandra länge.

Vi går in för att det börjar bli kallt av att det fläktar en aning.

Och tiden envisas med att lämna mig när spårvagnen åker från stationen.

mixtapeHowie Day – She Says

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.