Tinnitus (av latin tinnire ‘ringa’)

Gruset knastrar lite under skorna. Solen flimrar över mig plötsligt genom en stor lummig bok. Till höger om mig susar bilar mot Kalmar på den stora vägen. Jag vet att det är dit de är på väg, jag vet att det är till höger de kör. Men jag hör inte det.

Att tillhöra någon är svårt. Att bero av någon och vara där. Men det är viktigt att veta att det är upp till dig att göra det bästa av ett förhållande. Att ta tag i det med båda armarna och hålla hårt. Det är en så urgammal idé om att mannen ska vara stark. Vi borde ha passerat den för länge sedan med världen i ettor och nollor runt omkring oss.

Jag vrider på nacken, skruvar på mig, försöker ruska av mig det. Höjer volymen lite till på mp3-spelaren. Tillslut ger jag upp, tar av mig den och lyssnar på världen omkring mig. Inte försöka stänga ute det. Tänk istället inte alls på det. Bara var, lyssna på verkligheten. Det vackra där ute som inga siffror kan skapa.

Men pipet ligger kvar. Vibrerar ibland längs ryggraden. Ibland uppe till höger på huvudet. Ibland till vänster. Nej. Sluta följa efter det. Tänk på fågeln i trädet. Lyssna på den. På löven. På suset. Det är vackert.

Jag tittar ned och funderar medan jag går. Om det nu är ett ömsesidigt ansvar. Att stå för den man är. Att acceptera den andra. Om jag nu vet allt detta. Att alla har svagheter. Om jag har förstått det och känner med hela kroppen att denna personen gör mig till något bättre, hur kan det då vara så svårt?

Så svårt att säga att spårvagnens inbromsning kan förstöra en hel eftermiddag. Att ett bakgrundsljud i en mikrofon kan sitta kvar i dagar. Att säga att man inte räcker till.

Det blir en långsam, sorgsen smärta i bröstet. Ett ständigt ifrågasättande. Kunde jag inte bara vara lite starkare? Vetskapen om att det är okej hjälper inte. Man tänker så ändå. För idén om att mannen ska vara stark finns kvar där någonstans i bakhuvudet bakom tjutet. Bakom vrålet som sliter i en.

Och jag tar tag i det med båda armarna och håller hårt. För att det här är mitt ansvar. För att det här är min strid.

För att det här är det vackraste jag har upplevt.

Det här är min änglakör.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

4 reaktioner till “Tinnitus (av latin tinnire ‘ringa’)”

  1. kan jag säga något annat än att du har ett underbart flyt i dina texter? Som vanligt. Man är fast som klister efter ett par få meningar.

  2. Visst tycker man att det borde räcka med att känna kärlek? Att älska någon…
    Hur svårt kan det vara…är en fråga jag ofta ställer mig Kalle å då vet du att jag inte längre lever i tonårsfasen i mitt liv. Det är svårt som fan men du är på helt rätt väg då du inser att du bär halva ansvaret. Lycka till- jag vet att du kan! kram

Kommentarer inaktiverade.