Fuck.
Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.
Att det ska vara
så här.
Fan ska man bli kär
för?
Man mår ju bara skit,
skit, skit, skit, skit, skit.
Åt helvete är det.
Allt förstör.
Här sitter man och sulkar som en snorig fjärdeklassare
som blev vald sist,
sist, sist, sist, sist, sist, sist.
Varenda gång,
nästan.
Kläderna var inte riktigt rätt
märke.
Skolan var lite för mycket
press.
Inte lätt.
Inget stärkte.
Har svimmat på toaletter av den.
Men aldrig en enda
tår.
Har tagit bort hud från kroppen med flytande
jävla kväve.
Ingenting.
Men så sitter jag här och
hon någonstans där och
jag inser att det är någonstans
mellan raderna
det är
värt
det
att vara kär.
Fuck.
Jag vill alltid
må så här
dåligt.
There are ups and downs. But she’s worth it.
Live doesn’t hurt, it kills.
If you really want something, let it go. If it comes back to you it’s yours. If it doesn’t, it was never meant to be.
Jag har börjat leva efter det det senaste året, men jag vill inte påstå att man kommer undan osårad. Tyvärr.
Men inte har jag skrivit att jag har förlorat någon. :) Menar ju att jag tycker om våndan. Det är värt det.
Jo, självklart. Men det var ändå värt raderna :)
Lysande slutrad!
Tack, Raggoparden.
*klapa*
Marcus, :)
Hm. Jag var förälskad första gången på åtta år för två månader sedan. Jag tror det varade två veckor. Det var de två lyckligaste veckorna jag upplevt på åtta år. Weird. Sen dog det bara. Jag vet inte varför, jag bara slutade bry mig. Haha. Så konstigt.
Part of life though friend.
MrSponge, jag är glad för var minut.