Det jag har skrivit om hur det kändes sen

“Så det är så här det känns?” frågade jag.

“Aa.” svarade hon. “Så här känns det.”

Man tror inte riktigt på det. På samma sätt som man inte riktigt tror på gud. Man tror inte att man kommer växa upp. Det är något luddigt och skäggigt där uppe på moln. Det är sen. Nu är nu och nu är jag utan bekymmer. Men så småningom blir ju sen nu. Och man sitter där med skägg i alla fall och undrar över varför det känns som om man missat kalaset. Men det gjorde jag inte.

Midsommaren var riktigt trevlig. Stort tack till alla inblandade. Inte visste jag att vi var så fruktansvärt bra på pictionary. Men uppenbarligen är vi one mind alike. Jag blev full. Men min vana trogen maskerade jag det och förutom idogt åt-helvete-kastande i kubb och lite sludder märktes det knappt. Kanske för att jag var lycklig. Och det kan man ju inte vara, lycklig för att man är full. Men det var jag. För kärlekens skull.

På väg hem i midsommarnatten funderade jag mycket. Som den där fina raden Plura skrev: Nu går jag gator genom minnen. Fast cyklade då. Annars var det som det där fina Plura skrev. Ibland funderar jag på om jag skriver något fint. Det är sällan jag tycker det. Men om det är vad jag betalar för att vakna lycklig imorrn kastar jag gärna ut tangentbordet genom fönstret. Fast från ett högt fönster då. Inte lika effektfullt från ett källarfönster. Undra om Plura har skrivit det någon gång.

Vinden var liksom sval precis som man minns. Den typ av vind man minns mitt i vintern. Inte annars. Jag som alltid längtar någon annanstans tyckte att vinden var fin. I det ögonblicket på en cykel på gator genom minnen som Plura nästan skrev. Vännen var full som en dunk motorolja men glad för det och hojtade i varje kurva att han tog mig i kurvan. Och jag tänker på andra kurvor att ta. Fast det sade jag inte.

Jackan fladdrade i vinden. Det var mörkt. Det enda som egentligen hördes var däcken mot gammal grusad asfalt. Snart är vi tillbaka i kvarteret där jag har vuxit upp. Där fotbollsplanen vi spelade på blivit parkering. Och jag känner att detta är den första midsommar jag är lycklig. Detta är den första midsommar jag går och lägger mig glad över att sen är nu. Att skägget kommit och att hon sitter framför mig och säger att det är så här det känns.

Det är så här det känns att säga hej då till mammas gata, hej då till vår älskade fotbollsplan. Hej då till då. Det har jag skrivit. På cykeln visste jag hur sen kändes.

Som en sommarvind i natten ungefär.

attgavidare2