På riktigt.

Jag har väntat i en vecka nu. Men det går fortfarande inte. Det finns inget. Jag ogillar det. Känslan av att inte kunna. Men mest av allt har jag för lätt att ogilla mig själv. Att sitta där med sin blogg och tycka att man är viktig. Tro att man kan något. Nej. Så kan det inte vara. Och direkt går händerna i lås. Totalt. Och jag tänker inte skriva utan att ha något att röra mina händer för. Utan att ha en tanke eller idé.

Jag antar att det är så svårt på grund av henne. Det är för abstrakt. Jag vet inte än hur något blir. Och då kan jag inte samla mig eller formulera mig. Jag har inget att säga som får plats i en bloggpost. Bara stora skälvande känslor som hade runnit av pappret och ned från perrongen. Kanske är det tankar man är rädd för att hålla i. För jag vet inte om de kan gå sönder. Förmodligen gör de inte det. Men jag kan inte vara säker.

Så istället vårdar jag dem, livrädd för att någon ska se mig.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

2 reaktioner till “På riktigt.”

Kommentarer inaktiverade.