Solen i ögonen

Nu har jag i den varma vårkvällen arbetat med kofot och kånkat på sextiotre stenar. Och efteråt kändes det bara behagligt. Det kändes nästan som en uppvärmning. Det var länge sedan jag var i sådan här form. Inte för att det behöver betyda någon nämnvärd kroppsstyrka. Men ändå. Jag känner mig rätt stark.

Det känns bra.

Att hitta självsäkerhet är så knepigt. Det är aldrig något självskrivet och utan någon att förhålla sig till är det lätt att man bara faller och famlar efter något att hålla sig i. En hjälpande hand som man bara önskar ska sticka ut. Man tittar upp och solen sticker och river i ögonen när man ser rakt in i den och man hoppas att någon ska ge en spiskrok i farten mot ingenting. Eller en kofot.

Solen föll längre och längre ned och jag tog av mig plagg för plagg. Med ens kändes man ganska stor. Äldre. Kanske lite visare. Men framförallt starkare. Det är annat än när jag var liten och skulle klippa gräset och armarna bara vek sig under en molnig himmel. Då grät jag har jag för mig. För att jag inte orkade. Jag har en sån vilja att lyckas med det jag företar mig att när det inte går då viker armarna bara sig.

Ikväll kysste solen mig sakta och stenhögen blev större och större. Allt har sin tid.

Min är nu tänkte jag och slängde kofoten.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.