Vad ska jag göra?
Jag står och stirrar rakt framför mig. Frågan är inte mjuk och omtänksam. Den är skärrad och uppgiven. Jag vet inte. Är svaret. Och oförmågan bränner värst av allt. På samma ställen som tidigare.
Att se någon man älskar må dåligt är inte mjukt och omtänksamt. Just det som man borde vara är allt man inte är. Man kan plötsligt ingenting. Jag vill bara ta över allt som är jobbigt, hålla huvudvärken och ovissheten i mina händer och gå till det där jobbet som tar kål på henne och bränna ned hela skiten. Så känns det. Men det kan jag inte göra. Så kvar står jag med brinnande tändstickor i händerna och bränner mig.
Jag kan inget göra. Utom att önska att ödet vill min mor väl imorgon. Och resten av livet. Medan jag går på knä.
Kanske om jag brann skulle du slippa?
Det är värt alla tändstickor i världen.
Men det går ju inte.
Jag kan inget göra.
Ditt sätt att skriva, jag bokstavligt talat älskar det! Visserligen känns det som om jag påpekat det tidigare, men det tål att upprepas :).
Cassandra, tack! Det var väldigt fint sagt. Och det gör då verkligen inget om du upprepar dig. :)