Det är så nära nu. Jag ser stadssilhuetten där bakom. Den är kurvig. Och passande vacker. Solen är på väg ned och lyser upp kullerstenen. Man känner en doft av öl, sommarvind och lite parfym. Jag har samlat allt där. På kullen.
Alla kommentarer. Alla gliringar. Alla timmar jag pressat mig själv. Alla dagar jag gått och hatat mig själv. Alla gånger jag sjunkit ned på ett toalettgolv och gråtit. Människor som ger kommentarer. Vissa harmlösa och vissa rent hånfulla då jag fått beskydd av andra. Men aldrig mer. Aldrig mer skydd. Inga fler långa cykelturer hem undrandes vad som kunde varit om du bara vågat under den där gatuskyten under den där gatulampan efter den där festen.
Det är så nära nu.
Jag tittar upp. Känner sommaren i ansiktet. Som en sen kväll utan hög musik. Bara rasslet av promenerande grus och susande trädkronor. Jag känner allt detta där jag står och stirrar med darrande ögon. Berg-och-dal-banan reser sig där bakom. Högen vibrerar av skuld. Av långa försök att höra det man borde höra och säga det man förväntas säga. Det man förväntas vara. Det ligger där. Bland allt jag hatade. Jag har gjort allt redo. Bensinen är uthälld och ringlad i ett spår.
Bilder flimrar förbi. Studentfester. Prag-resor. Slipsar förgäves. Jeans som alltid satt kvar. Tvånget att spela den där andra personen. Och inte ens han fick någonting för allt han gav upp. All hans värdighet tycktes ligga i andras ögon.
Solen smeker kullerstenen. Skratt hörs långt bort.
Jag känner hur hon kramar om min arm. Allt som saknas nu är att jag ska våga. Våga ta steget.
Det är så nära nu.
Jag drar tändstickan.
Och blundar.
Painful and beautiful..