Jag har en text jag skrivit på lite då och då som jag aldrig tycks kunna få färdig. Kanske för att jag inte riktigt vet vad jag vill säga med den. Den är så fruktansvärt viktig för mig. Kanske för. Viktig.
I övrigt har jag svårt att skriva rent generellt. Det blir helt enkelt inget. Jag har inte så mycket att säga.
Det är ju så att en lycklig skribent egentligen är en ganska oinspirerad sådan. Han har inte direkt något att ta itu med inom sig och då faller texterna därefter. De blir lite meningslösa. Man måste vara lite olycklig för att skriva bra.
Och nu skriver jag skit.
Då kan du ju alltid vända på steken. Kalle är inte olycklig.
Det är väl bra det?
Marcusmedj, det är iofs lite poängen. ;)
Japp. Jag har varit lycklig och ointressant i ett år nu. Och tänkte fortsätta med det, faktiskt. Egentligen borde jag lägga ned bloggen, för vem vill läsa om en oraggande Raggopard? Men jag fortsätter oförvtövat och tråkar ut min omgivning. Antingen får man en ny läsekrets, som gillar lyckliga och ointressanta bloggare, eller också slutar man ensam i sin bloggbubbla, skrivande nonsens för sej själv.
(Seså, berätta nu, du håller ju på att spricka ;)
Raggoparden, haha. Närå. Det finns inget att berätta. Jag mår bara lite bättre. ;)
Tummen upp!