Alltså. En sak ska ni ha klart för er. Twitter skrämmer skiten ur mig.
Japp.
Jag hade faktiskt pli på den där microbloggtrenden bra tidigt (jag är tuff) men fattade inte riktigt poängen. Nu ska man alltså ta sina kortaste och mest briljanta ideer, nybakta och konscisa, och skicka ut dem på studs för hela världen att se? Nej.
Det skrämmer mig.
I shit you not.
Mest för att jag säkerligen skulle inse hur komplett inbicilla mina små konstateranden om min omvärld skulle vara. Det känns som en slags regression. En fördumning. Vi snubblar ännu några steg bakåt i utvecklingen när vi nu inte längre behöver linda in våra budskap eller kunna formulera oss, utan bara behöver konstatera vad man gör just nu för att bekräfta sin existens.
Det gör jag alldeles utmärkt på egen hand, tack.
Jag har ytterst få strumpor i brukligt skick.
Se.
Voila.
Fjäderfän.
Cogito ergo sum.
Cogito ergo sum för fan.
hahaha. lovely!
Det är ju precis denna typ av observationer som gör Twitter bra. Tror jag. Aldrig använt Twitter och jag försöker stå emot, precis som jag gjorde med FaceBook. Men vad hände? Nog fan är jag där. Men inte på Twitter. Ännu. Men sådana saker SKULLE göra Twitter bra.
MrSponge, det verkar ju så. Men jag ser inte det fantastiska i att klockan 13:45 uppdatera världen på att man tar ett glas juice. Vilket är vad de flesta gör. Allt som bloggandet hånats för med tillhörande fördomar, är Twitter. Men visst finns det ljuspunkter. Som Sigges(www.twitter.com/sigge) klockrena rapporteringar inifrån TPB-rättegången.
Jag syns, alltså finns jag?
Raggoparden, ”Jag tänker, alltså är/finns jag.” Om du syftar på översättningen. Om du syftar rent generellt, nej. Du syns inte förrän du Twittrat. Uppenbarligen.
Klockrent. Period.