Utan stilpoäng i hallen

“NNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNGGGGGGGH”

Stönar jag.

Högt.

På rygg.

Med nyckeln rakt upp.

Vi backar bandet. Jag hade precis fått ett samtal. Med handduken i handen och köket rent lyfte jag luren. Pappa förklarade att han hade fått soppatorsk, detta fann jag för övrigt mycket roligt. Men det var inte hans fel utan en arbetskamrats som inte hade koll på sin egen tank. Sagt och gjort, jag fick kasta mig iväg i bilen för att bistå farsgubben och mina planer på att träna fick skjutas upp. Eftersom jag lånat hans bil för just detta blev det ett hiskeligt körande fram och tillbaka innan jag så kom hem för att snabbt hämta mina träningskläder. Jag hade en timme på mig för att sedan köra och hämta min kära far. Det var bråttom.

Smidig och graciös, som bara en äkta smålänning på ett par gamla adidas kan vara, studsade jag ur bilen och hoppade med två raska kliv uppför trappsatsen till ytterdörren. Snön har ju som vi alla vet fallit igen och trots, eller kanske på grund av, att det är min uppgift var trappan inte sopad. Således följde en del snö med mig in, under skorna.

Som många andra moderna hus har vi larm. Detta kan bara larmas av med vissa metoder. En av dem hänger i min nyckelknippa med kedja. Ni vet en sådan man i nian hade coolt hängandes på låret när man stod lutad mot skåpet och försökte klara highscore på snake utan en tanke på det andra könets existens. Jag har fortfarande kvar den kedjan. Om än ett antal decimeter kortare på grund av min klantighet genom åren. Jag vet inte vad som säger mest om mig själv. Att den blivit kortare och kortare eller det faktum att jag faktiskt fortfarande har den kvar.

Anyhoo.

När man kommer innanför dörren har man ett antal sekunder på sig att larma av. Och lägg då därtill denna typiska fredag den trettonde då jag är stressad och försenad. Med en kedja kortare än min stubin får jag således ställa mig på ett ben, på tå, för att höften ska räcka upp och jag ska kunna larma av. Eftersom jag självklart inte kommer på tanken att ta av kedjan från sin plats.

Under skorna hade jag snö.

Vilket tillsammans med valet av gamla slitna adidas en kall februari-oturs-fredag leder till att fästet är lika med noll.

Och vi är där vi började.

Handlöst halkar jag och faller utan som helst stilpoäng rakt in i kapphyllan med skor och vantar farandes över mig. Med nyckelknippan fortfarande pekandes rakt upp är allt jag känner en stövel i sidan.

“NNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNGGGGGGGH”

Stönar jag.

Och jag känner paniken komma krypandes. Men då ljuder det. Jag känner lättnad. Larmet piper tyst och långsamt. Hånfullt.

Jag hann.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

2 reaktioner till “Utan stilpoäng i hallen”

  1. hahaha, nej men stackarn. gött att du hann åtminstone, även om du fick ta en smäll eller två.

    by the way, din historia gjorde precis min kväll.

Kommentarer inaktiverade.