Jag lyssnar på hennes pressade stämma. Det är precis som om hon vet. Som om hon känner exakt samma sak. Tomheten. Oförståelsen. Hur man inte vill förstå. Den greppar tag om en och sliter en sakta, sakta i stycken. Nog för att det ibland kan komma väntat. Man vet att vi alla någon gång kommer att få kasta in handduken. Men när den plötsligt och hastigt kortar en blott trettioårig mans liv. Till intet. Då hinner man inte värja sig, eller den man älskar.
Det är år sedan nu. Några få. Men ändå känner jag hur vägarna blir lite halare när den helvetiska och för alltid svarta månaden februari börjar. Jag känner hur däcken rycks undan och lastbilen kommer dånande. Jag känner det i minsta lilla fiber av mitt varande. Och allt jag ser är hur min syster förlorar sitt allt.
Allt jag känner är henne i mina armar.
Och en sån överväldigande vilja att axla alla hennes tårar. Alla hennes sömnlösa nätter. Allt hennes lidande vill jag ta över åt henne så hon finge vila.
Hennes hårt pressade stämma.
Hon vet.
Hon vet hur allt kan ryckas bort, på en enda kall februariväg.
Jag älskar dig, söstra mi.
[audio:http://www.bykalle.se/wp-content/uploads/imogen-heap-hallelujah.mp3]
så hemskt och så orättvist. så fruktansvärt orättvist.
min tanke går till dig och din syster i natt.
Åhh… :/ Jag får nog inte fram mer än så..
Du kan verkligen förmedla, mannen! Bra låt också. Stämning.
Jag vet att man inte ska säga så här men: jag vet hur det känns…
Tack.
kram, kalle. och syster.
det räcker så.
Jag kan försöka skänka tröst, men det blev bara en tår. Orättvist.