Tänk att inlägg som gör så ont att skriva blir så uppskattade. Jag tvivlar mycket och ofta på mig själv i mitt skrivande. Att det är lite på låtsas. Att jag så gärna vill skriva men egentligen inte kan och förkastar hela idén som något sorgligt infall från gymnasiet. Men när jag får sådan fantastisk feedback från er orkar jag lite till. Då sträcker jag på mig en aning och tror faktiskt på mig själv för en stund.
Det är som crack.
Fast mindre dödligt.
Du ska tro på dig själv i detta! Det här är din grej! :)
Tack, Ester!