Ett helvete för sex kronor litern

Och med ens står jag där. I ett hotellrum i Prag. Händerna är knäppta på huvudet. I taket snurrar en fläkt långsamt i otakt. Som om den vore på sned. Lampan ovan skapar ett roterande skuggspel mot ljusa fuktskadade pastellväggar. Längs rummet kryper sängar och mitt på golvet står en ensam papperskorg. Tårar rinner ned för kinderna. Jag hyperventilerar. Kraftigt. Hjärtat rusar. Sikten skyms och rinner undan för var sekund. Fläkten roterar snabbare. Ilskan vägrar släppa taget och aldrig har jag varit så rädd för mig själv. Jag hatade mig själv. Ifrågasatte mig själv. Hur kunde du ge vika? Hur kunde du ge efter?

Vad ska mamma säga?

Stegen utanför dörren med de trasiga gångjärnen hörs dovt. Högljudda röster som frågar vad som hänt. Dörrar i hallen öppnas och stängs. Plötsligt flyger dörren upp bakom mig. Jag står kvar. Hanterar ilskan för allt vad jag är värd.

“Kalle…”

Längre kommer han inte. Bakom honom står alla. Större delen av klassen, bardomsvänner, nya och gamla kompisar. Alla en del av den inre kretsen. Och så han. Jag vänder mig hastigt om och pekar. Rösten är gäll och närmast hysterisk. Jag skriker åt honom.

“Ut!”

Han tittar på mig som ett stort frågetecken. Han förstod inte vad som hade hänt. Det gjorde ingen. Fläkten snurrar snabbare. Ådrorna vibrerar längs armarna och jag står stadigt som ett slagskepp utan ankare. Ilskan flammar som bensin på en eld. Ljuset roterar i rummet och lyser upp alla tomma ölburkar. Utanför dånar en lastbil förbi på motorvägen, den ovanför McDonalds.

Sakta backar han undan och går. Han finner sin väg tillbaka genom kompishavet i dörröppningen och försvinner. Alla står som fastvuxna i den billiga heltäckningsmattan. Stirrar. Jag känner en hand på axeln. Det är knäpptyst. Jag känner hur min röst lämnar mig. Lugn. Saklig. Men chockad.

“Jag hade kunnat döda honom.”

De tittar på mig och nickar. Förstår. Självklart ville jag inte ha ihjäl honom. Det var ju bara något jag sade. Men för en hundradels sekund hade jag tappat greppet jag klamrat kring så hårt i tre års gymnasietid. För en enstaka sekund hade jag inte orkat mer och kastat mig mot honom utan en tanke på vad som skulle ske i hotellrummet. Att sängarna skulle gå sönder. Att skadorna på rummet skulle behövas bötas för.

Till och med David Fincher hade varit överflödig.

Musiken dånar. Billig öl för sex kronor litern. Alla liter. Ingen långsam fläkt i otakt i taket. Pulsen slår. Feststämning råder. Stora och små skratt. Hånfulla och glada. Alla har de något att prata om, men inte den som inget hör. Jag sitter stilla och är bara en del av allt. Det är så mycket bättre än inget alls tänker jag mig. Plötsligt står han framför mig.

“Smaka!” Säger han. Han håller en flaska under näsan på mig.

“Nej, tack.” säger jag.

Fast besluten om att alkohol aldrig får bli min lösning. Det hade jag aldrig velat. Genom skoltiden mådde jag bitvis så dåligt att jag hade kunnat trilla dit. Men jag ville inte må bättre av alkoholen. Det var inte rätt sätt. Att det var så jag tänkte förstår jag idag. Då gjorde jag inte det. Då kände jag mig bara utanför. Han försöker som vanligt ändå.

“Men för fan, kom igen.”

Han använde alltid mig för att stå på toppen. Det var hans sätt. Han var ingen dålig människa. Det är ingen. Men han förstod inte vad han gjorde mot mig. Varje dag. Skrattandet. Hånandet. Pikarna. Manlig pennalism i dess mest grovhuggna och skoningslösa form. Allt under en skenvänskap som mer och mer tycktes formas efter hans villkor. Det var ju han som hade festerna.

“Nej, det är lugnt.” skrattar jag.

Då hände det.

“Sluta vara en sån fitta.”

Han slår till mig på kinden. Som en lavett ungefär. Öppen handflata. Ingen särskild sats utan ganska långsamt. Men hårt. Och tydligt. Inför alla.

Alla.

Då tappade jag greppet som jag klamrat mig fast vid i tre långa år.

En liten, ynka droppe värd sex kronor litern räckte för att allt skulle rinna över.

Och så står jag plötsligt där. Stirrar ut genom fönstret.

Det gör ont i händerna.

Tårarna sköljer ned. Och jag vill bara falla i någons armar.

Bort från allt.

Bort från helvetet i Prag.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

12 reaktioner till “Ett helvete för sex kronor litern”

  1. Wow… Powerful!! Jag satt som förstenad och vågade inte röra mig. jag ville bara fortsätta läsa. Wow Kalle!! Wow!

  2. oh, kalle.
    det finns egentligen inte mer att säga än vad marcus redan sagt.

    gåshud du vet? jag vet.

    du är fantastisk.

  3. Åter igen, riktigt bra skrivet. Intensitet. Mmm… du har kärlek med ord på ett riktigt bra sätt ^^

  4. så mycket kraft i det här inlägget att jag, ja, jag blir svag i knäna. you kinda knocked me out. även om jag aldrig gått igenom något liknande känner jag med dig. det måste ha varit hemskt jobbigt.

    och som en sidnot känner jag för att krama om dig, sådär lagom hårt.

    *kramar om sådär lagom hårt*

  5. Andreas, haha. Tack!

    Mr Cavity, ;)

    Anna, wow. Det var gott betyg. Att du vill fortsätta läsa måste ju vara något bra.

    Marcusmedj, jag vet.

    jess,tack.

    MrSponge, det var nog något av det finaste någon sagt till mig i kommentarerna. Alla skribenter drömmer om att ha kärlek med sina ord. :)

    ariaM, tack. Kram på dig med.

    ellen, det tackar jag för.

    Kath, *puss, sådär lagom*

Kommentarer inaktiverade.