Ett löpbandets mantra

Jaha. Då var det avklarat. För första gången detta år har man slavat på de svettluktande stålmaskinerna avf helvedet. Mina stackars muskler skrek av smärta. När jag tagit mitt femtonde tag på rodden kände jag hur mitt ansikte blev kallt. Allt blod försvann. Det var läge att sluta. Jag har vant mig vid att sitta ned och vänta på att färgen ska komma tillbaka. Inte bra.

Jag fick för övrigt bryta min älskade rutin idag. Jag spatserade nämligen in mitt i kvällskaoset klockan sex. Förutom de absurda mängder after-workare som skulle ha gymnastik, var också gymsalen ovanligt packad. Därför var alla trampmaskiner upptagna. En tjejs bästa vän sägs det. Den ger rumpa. En hel del. Jag har precis som med min manlighet, ingen alls. Så det brukar vara mitt första val för uppvärmning då den drar igång cirkulationen. Men det fick bli löparbandet bakom sagda maskiner istället. Utsikten därifrån var dock svårslagen. Om man bortser från herr-jag-tränar-en-gång-om-året-och-lurar-mig-själv-att-det-gör-skillnad så fanns där en hel del tjejer som upptäckt manickens storhet. Njutbart.

När jag tränar är jag i min egna lilla värld, av två orsaker. För det första ser jag dåligt utan glasögon ute i stora världen och ser inte människor så väl att jag kan hälsa på dem på det maskinella avståndet. För det andra är det lika bra då jag generellt sett ogillar andra människor på gymet. De är mest i vägen för min självplågan. I am in no mood to be messed with när jag för tredje gången den veckan inser min ultimata klenhet och hur alla speglar i mitt hem tycks ljuga. Det finns nämligen få speglar som krossar alla ens illusioner så effektivt som dem på väggen i gymmet.

Då kanske det är lika bra att dallrande herr nyårslöfte svettas framför mig.

I need all help i can get, tänker jag och fokuserar stenhårt på honom och allt som hänger utanför.

Långsamt mässar rösten inom mig.

Ignorera blondinen nu Kalle.