Kapitel 2: Kom Änglar

Jag minns hur jag varje fredag innan utgång brukade stå framför spegeln i min hall. Spegelbilden var så full av tvekan. Men den var det bara jag som såg. Utåt var jag någon helt annan. Den jag förväntades vara.

När jag gick i gymnasiet levde jag under stor självförnekelse. Detta har jag förstått nu. Jag struttade runt med inbillningen att jag förstod mitt handikapp och stod upp för den. Men hur mycket står man upp för sitt handikapp om man tvingar sig själv varje helg? Om man tvingar sig själv att följa med. För det är ju så de gör. Då ska jag också göra så. Det låter så banalt nu. Men då fanns inget annat än det. Livsstilen att dricka öl i en trerummare med dödsmetal på högsta volym och låtsas som att man förstod, hörde och var en del av allt. Livsstilen att alltid driva med sina vänner. Att påpeka varenda liten sak för att få ett försprång. Ett skratt var en bekräftelse och man kunde hålla sig flytande i fem minuter till. Allt skedde på bekostnad av andra. Men om man hör lite sämre och blir lite tröttare av alla dessa dagar, då blir man någon som ger försprång. Lätt att sätta sig på. Men man står upp och tar det, för sådan var livsstilen. Lipar gör man inte. Inte så någon ser. Ser att man är mänsklig. Att man inte riktigt är som andra. När det faktiskt är ganska vackert. Ändå.

Det blir en strid ström av tankar. Som ingen annan riktigt får ta del av utom mina vita papper. Ni där ute existerar inte riktigt. Det blir lättare så. Jag skriver ut i tomma intet och hoppas att det finns en mottagande ände som får lite tröst, lite stöd. Som jag vet att jag hade behövt. Jag är idag den jag behövde då.

Jag gjorde som jag blev tillsagd, jag undvek alltid att säga att jag inte hörde utan tvingade mig själv till att gissa istället. Och då hellre ta risken att bli skrattad åt, för på något sätt var det bättre än att erkänna sig hörselskadad. Så mycket stod jag upp för den jag var. Om jag bara kunde få ta tag i den pojken idag, ruska om honom och se honom i ögonen. Förklara för honom att det kommer att lösa sig. Det kommer komma en bättre hälft. Någon som ser dig för den du är, som inte hånar dig när du ursäktar dig och som inte tror att du är en sån där jävla bög bara för att du inte kan höra något på ett dansgolv där alla tjejer är men inte du.

Tillslut blir man hårdkokt. Tillsluten. Man tappar tron på att man räcker till. För har man spelat någon annan så länge så är det väl så det är. Du själv räcker inte till. Det måste vara ditt fel. Ditt fel att ingen tjej går fram och framförallt ditt fel att du inte ställer dig där tjejerna går fram. Du sitter ju hemma, hörselskadad och jävlig.

Sådant sätter sig i huvudet. Sådant blir ett mantra som rullar runt som havet mot en strand. Det är så lätt att tro att det är fel på en själv. Så därför står jag framför spegeln idag, okysst och trött. Men envis och stark för den där pojken i gymnasiet. Idag står jag upp för honom och ser in i spegeln. I vit skjorta, svart slips, grå slimmad bläck-kavaj och putsade skor under slitna jeans stirrar han tillbaka på mig och nickar.

Änglarna kommer snart, Kalle.

Var stark.