Det finns många sätt att beskriva min personlighet på. Det här är ett.
Att spela kort är i vår familj inget tidsfördriv. Det är ingen lek. Det är blodigt allvar. Den som inte kan sin Skitgubbe är helt enkelt inte långvarig i den inre kretsen. Kan man inte, så lär man sig. Och allt handlar om att ta ned farsgubben. Han har fler likheter med Allan Svensson och Sunes pappa Rudolf än vad som kan vara ett sammanträffande. Detta är underbart. Och bidrar till stort nöje när man får den sällsynta chansen att sätta dit honom i det han är bäst på.
För några röda dagar sedan var vi mitt uppe i en mycket engagerande runda, jag, syster, mor och herr-dålig-förlorare. Systern är den som ärvt de taktiska kunskaperna och i kombination med hennes mattesnille blir hon och pappa de två vassaste kortspelarna runt de levande ljusen. Jag som är kreativt lagd är alltså i det närmaste sinnesrubbad när det kommer till att tänka fler steg in i framtiden än två. Men så såg jag chansen. I första rundan där det gäller att samla på sig bra kort och undvika de dåliga (så spelar vi, vet dock att det finns lika många olika sätt att spela Skitgubbe på som det finns handväskor i Ebba Von Sydows garderob) låg det idel skitkort på tvåor och treor. Farsgubben hade inte kommit lägre än fyra, vilket innebar att han skulle få korten om jag lade lägre. Högst kort tvingas plocka. Detta krävde ju ingen större eftertanke och jag skrattade gott, drog mitt kort och lade triumfierande det i högen samtidigt som jag tittade far i ögonen och log hånfullt.
”Plocka” flinade jag och resten av familjen nickade.
Sedan blev det tyst. Jag tittade på korten och insåg mitt misstag. Jag hade lagt en femma.
Min syster skrattade i en halvtimme.
Jag kan vara lite förvirrad ibland.
Och ibland undrar man vem det är som är Rudolf egentligen.
