Ibland blir livet så närvarande.
Plötsligt föll en liten bit av min hörapparat av.
Obra.
Det har bara hänt en enda gång innan att en hörapparats hölje bara har gett vika. Den gången rasslade allt i bitar i mina händer ovanför handfatet. Idag var det inte lika farligt men paniken skär genom hjärtat likväl. Den är i princip allt jag har. Allt. Den är min framtid och min möjlighet till yrkeskarriär. Den ger mig lite, lite bättre odds för den dag jag nuddar molnen högt där ovan. Den gav mig mina ord och skapar i mångt och mycket min omgivning. Den är min förhoppning om kärlek och min tro på att allt är möjligt.
Och så spricker plasten.
Oj, va vackert skrivet. Svårt och tungt o vackert och direkt. Jag blev nästan lite överumplad. Tack.
fridapanik: Tack, det var fint sagt.