Det blev sent igår. Men inte på grund av festen. Jag var så trött att jag såg till att svansa därifrån så fort som möjligt. Efter knappa 40 minuter smet jag ut. Jag hälsade på kommunens höjdare och fick present. Satt bredvid kommunens högsta höns och kände mig helt uppe i vispgrädden. Underhållningen befann sig precis till höger om mig. Trots min dövhet på det örat blev det helt omöjligt för mig att hålla en konversation med någon tack vare uppträdandet av ett lokalt cover/jazz-band. De var sådär. Men de spelade Van Morrison vilket de ska ha plus i kanten för. Sedan gav de sig på Imagine och då sjönk skeppet. Man gör inte en cover på Imagine. Punkt.
Jag insåg hur gärna jag ville upp på scenen. Det var då jag förstod hur stort behov av bekräftelse jag har. Allt jag gör skriker ”Älska mig!” Driver man en blogg har man ett gigantiskt ego. Och ett ohälsosamt behov av bekräftelse. Så är det bara. Men det har tagit mig två års bloggande att inse det. Jag är inte särskilt ödmjuk längre. Det går inte att vara det.
Satt och kände hur jag ville gå upp på scenen och spela ett instrument så att alla där inne skulle älska mig. Gärna göra vågen eller dylikt. Men jag kan inte så många instrument.
Ett och samma ackord på en ukelele blir liksom lite trist efter såsådär tio sekunder.
Jag känner mig träffad……..