Det finns något som jag skulle vilja kalla för det största misstaget, hittills, i mitt liv. Som med alla andra saker värda att berätta om, handlar det om en flicka. Misstaget blev senare anledningen till att jag blev så hård, kall, lite cynisk och väldigt, väldigt tveksam. Eller nej. Nu skrev jag inte sanningen. Jag blev rädd.
Big boys don’t cry.
Jag har aldrig berättat om det, på riktigt. För aldrig skulle jag våga visa mig svag, mänsklig. Otillräcklig. Det räcker ju med mitt handikapp. Jag har skrapat på ytan. Hintat i vissa texter och det tränade ögat kanske ser det där. Men jag har aldrig skrivit sanningen om mitt största misstag, eller ska vi säga, det största misslyckandet. För jag har, så ironiskt nog, varit rädd för att hon skulle läsa. Det gjorde hon en gång i tiden. Så glad jag var då, har jag aldrig varit igen. Som alltid har jag berättat det enkla. Utan att verkligen redogöra för det. För vad jag kände. När det egentligen var ganska enkelt.
Jag var kär.
Allt gick väldigt fort ett tag. Jag hängde med. Men bara knappt. På nya begrepp som förfester, sjuttisar, flak och ölspel. Tidigt blev jag navet i tjejgängen. Den som flickorna kontaktade när de ville träffa oss killar, och tvärt om. Flickorna tycktes alltid gilla mig och jag hade ju såklart en vidunderlig förmåga att lyssna. Något jag fann ironiskt. Så ville jag att det skulle förbli. Då.
Jävla konstigt det där.
Det är nämligen där någonstans man får goodguy-stämpeln. Den alla flickor hävdar inte finns. Man är nämligen lite för lättmanövrerad kring flickorna. Jag såg väldigt sakligt på det hela och kunde prata med vem som helst när som helst, var rolig, skämtade och, fick jag veta senare, fick många att falla för mig. Detta förstod jag inte då.
Sedan tog det tvärstopp när hon såg mig rakt i ögonen with those big blues. För plötsligt blev allt på riktigt. Livet stannade upp och som den passionerade skorpion jag var skulle detta göras ordentligt. Men det blev för mycket. Jag vågade inte tro att jag var intressant och ville inte bli nedskjuten. För då skulle jag istället stå där utan någon alls. Jag vågade inte tro att jag räckte till. Med så många som var bättre än mig.
Som hörde bättre.
Hon såg mig rakt i ögonen. En gång pussade hon mig på kinden, höll min hand. Det minns jag än idag. För jag vet idag att hon var kär i mig. Och det var i de ögonblicken som jag valde att stå still istället för att gå fram. Jag pussade inte henne tillbaka. Jag kramade inte hennes hand. För jag vågade inte tro att jag räckte till.
Det var så hon blev det största misstaget i mitt liv. Hon blev min vägspärr. Min kompletta mentala blockering. This is my bits n’ pieces. My two cents, folks. Därför blev det så här. Därför blev det ingenting. Hon klippte ut mig ur sitt liv, ny mobil, nytt nummer, msn borta, jag vet inte var hon är längre.
Skärp dig för fan, Kalle. Du behöver knulla. Häng med nu. Ta en öl. Ser du tjejen där borta. Just det, där ja. Bara gå på. Sluta vara en sån jävla mes. Du är så jävla feg. Gör aldrig något. Ja, jag vet att du är höreslskadad och så vidare, bla, bla, bla. Men hur jävla farligt kan det vara. Gå fram nu för helvete. Gå fram.
Big boys don’t cry.
Jag var kär.
Det fick hon aldrig veta.
Those big blues.
[audio:http://www.bykalle.se/wp-content/uploads/11-josh_ritter-good_man.mp3]
Gåshud, Kalle. Gåshud.
Jävlar.
Du skriver sjukt bra.
Varje gång jag läser blir jag lika förstummad.
Du kan förmedla.
Fy fan!
Those big blues, att de kan skapa sådan förödelse är ofattbart.
Tack hörni, det värmer. Jag har varit rädd för att skriva detta inlägg, som ni kanske förstår. Men det är kanske dessa inlägg som behöver skrivas.
Absolut, och det blir bara bättre av att det är du som gör det.
Sådana här inlägg gillar vi.
Ärliga och som kommer från hjärtat.
Femtioelfte gången jag läser den nu. Det går ju knappast att sluta.
Marcus: Det var väldigt kul att höra.
måste hålla med alla andra, det bästa jag läst idag.
Tack, Andreas!
Fint skrivet. Jag har varit med om samma sak själv. Nu har det visserligen löst sig. Allt blev mycket bättre efter att jag besökt en logoped. Fast det fungerar ju inte på hörselskador tyvärr.
Jonas: Inte för att jag har testat.
Nackdelen med en blogg, gentemot en vanlig dagbok av papper med hårda pärmar, är att den med största sannolikhet inte finns kvar i sinnevärlden om sisådär 20 år.
För om 20 år skulle du kunna läsa det du skrivit ovan och le lite. Tänka ”oj vad ung jag var. Inte var jag hård och sluten, bara blyg. Och när hon väl dök upp var det ju inga problem. Hon brydde sej inte om att jag var blyg, hon hade ju bestämt sej för mej.
Och efter henne har det bara flutit på. Flera bra tjejer har jag träffat och utvecklats med, den senaste i åtta år. Och kidsen artar sej bra.”
Raggoparden: :)