Oväntad satir skjuten till döds på öppen gata

Det här gör mig lite sur.

Igår såg jag filmen My Best Friends Girl. Efter att ha garvat i en och en halv timme och sedan sovit med ett leende på läpparna berättade jag om guldkornet för mina arbetskamrater. Hur överraskande bra den var, den råa humorn och det faktiskt ganska originella utförandet. Även om sjävla storyn i sig, det romantiskt-humoristiska undersökandet av manligt och kvinnligt, är en hollywood-klisché äldre än Sunset Boulevard. Så är manuset och skådespelarprestationerna överraskande vassa. (Vi snackar ju om Dane Cook och Kate Hudson här vilka har permanent parkeringsplats längs sagda boulevard. När gjorde de något originellt senast?) Men faktum kvarstår, det är roligt och i ärlighetens namn ganska hämningslöst. Framförallt då den ojämförlige Alec Baldwin paraderar fram och tillbaka i rutan i en skitstövelhysterisk citatmaskin till biroll. (”She was fucking like an epileptic at a strobelight-convention!”)

Man tar det ökända och evigt så hatade Neil Strauss-andet och sätter det i förarstolen och kör det i sank för att se vad som händer. Jag själv hatar hela idén med att bete sig som en stövel för att det på något sätt lockar kvinnans undre medvetande. Och det är fruktansvärt roligt att se vad som händer med denna filosofi när den kraschar och brinner i den ack så rosa och korrekta romantiska komedi-genren.

Det som gör mig sur är när man kollar upp vad filmen har fått för kritik. Det är idel sågningar (Emma Gray Munthes klarsynthet i Aftonbladet undantagen). Det känns så fruktansvärt enkelt. Så uppenbart och så genomskinligt att sätta sig i biostolen och hata Dane Cook, Kate Hudson och Jason Biggs i en film som faktiskt stinker mer American Pie än vad den doftar When Harry Met Sally. Den försöker nämligen inget annat. Det tror sig inte vara ett romantiskt flaggskepp utan prövar skitstövelteorin ut i fingerspetsarna och har gasen i botten.

Den spottar och svär åt Woody Allen helt enligt Neil Strauss idiotiska förlaga. Den gör något nytt när den sätter idiotin i centrum.

I den genren är filmen överraskande rolig, originell och framförallt satirisk.

Och värd bra mycket mer än en pistol laddad med en förutfattad mening.