Pastapiruett på fjärde våningen

Jag småspringer för att hinna över. Bilen passerar precis bakom mig. På väg in mellan eldörrarna knäpper jag upp jackan och lossar halsduken. Glaset i sidan av den elektriska cirkusdörren stirrar på mig. Jag rättar till håret med ett vant drag med hela handen. Vant för att aldrig ge dem något att hugga i. Musiken hoppar till i örat på mig och jag går med snabba och bestämda steg över sjukhusgolvet. Tittar upp i den stora vita glaskupolen när jag passerar och hoppar sedan upp i trapphuset. Alla väggar är vita men de kunde lika gärna varit speglar. Så många gånger jag gått här. Så många gånger jag sett mig själv. Funderat. Hatat. Älskat.

Alltid har jag föredragit trappor före hiss. Även om det är femte våningen vi snackar. Jag har aldrig sett anledningen att ta hissen när man kan få sig lite träning. Dock var långkalsongerna en mindre bra idé tänker jag och knäpper upp jackan helt och låter halsduken hänga som om jag vore den sliskigaste av pressveck. De vita trapphusväggarna får mig att minnas. Så många gånger jag gått här. I hela mitt liv. Mina besök blir som en kalender som sträcker sig tillbaka till gymnasiet och tidigare. Pekandet och skrattandet. Hö-hö och slag mot bakhuvudet. Ryck upp dig och sluta bete dig som en kärring. Ofta var jag ett steg efter och verkade lite töntig. Men jag smälte in. Lärde mig brickorna i spelet.

På fjärde våningen är det alltid knäpptyst. På en skylt står det ”Uppvaknings-avdelning”. Det är vad jag kan förstå en förlängning av smärtmottagingen och det skrämmer mig. Det är alltid tyst. Det är aldrig någon där och golven är så spegelblanka den lilla bit som transporterar mig till nästa trappa, att jag förmår mig göra en liten piruett så att halsduken skruvar sig likt pasta.

”Belissimo” mumlar jag för mig själv och flinar brett. Sedan ser jag mig om för att försäkra mig om att ingen upptäckte detta lilla utbrott av mänsklighet. Ge dem aldrig något att hugga i.

Jag landar så på min avdelning. ”Öron-hals-och-näsa”.

Topp-och-tå.

Jag hummar med i Pose av Justin Timberlake och passerar besöksdisken med de alltid lika förvånade sjuksköteskorna. Det är länge sedan jag behövde boka tid eller sitta i väntrum. Jag finner stort nöje i detta, och inser att det är så mycket VIP jag någonsin kommer vara. Jag går korridoren fram och når så tillslut teknikernas avdelning längst bort. En lätt knackning och jag är inne.

Han tittar en stund. Han hummar en längre stund sedan snurrar han snabbt runt och rotar i ett skåp. Hörselteknikerna har i hela mitt liv funnits där. Lagat, klippt och klistrat med den mest avancerade av utrustningar för att göra min dag lite enklare. Jag kan inte tacka dem nog. De flesta behöver boka, beställa och ordna med tid och även betala för att lösa de problem en hörselskadad kan ha. Tror jag. Jag har nämligen aldrig behövt det. Jag vet inte riktigt varför. Batterier betalar jag för och de kostar skjortan. Även stora problem som nya hörapparater och undersökningar. Men reparationer och små vardagslösningar som att kunna lyssna på musik eller se på TV löser de med baksidan av handen.

Utan att blinka.

De har alltid funnits där. Genom matsalar som jag inte kan höra i, lektioner jag inte kan lyssna på och polare som inte riktigt förstått. Hö-hö kan jag ta. Vänliga slag mot armen och ständiga pikar. Jag har alltid försvarat mig och det gott. Aldrig har det verkat göra skillnad på utsidan men fan vad jag led. Det ständiga skämtandet och den stora självdistansen har aldrig gått på förnyelsebart bränsle. Och det förstod de inte. Men det är okej. Egentligen. Jag begärde aldrig mer. Kunde inte.

Men då fanns teknikerna där och hjälpte mig med min första mp3-spelare, min TV och min nya hörapparat. Då fanns de där och gjorde mitt liv lite enklare. Lite ljusare.

De är mina hjältar.

Därför gör jag en liten pastapiruett på vägen ned också.

Så att våning nummer fyra inte blir lika läskig.