Nej.
Jag hängde inte med ett skit. Jag satt mest där i publiken och tittade. Studerade skeendena på scenen. Dansarna, detaljerna och såklart min klasskamrat. Han var fantastiskt duktig. Men musiken hörde jag inte, och inte dialogen. Det kändes som en stumfilm med voiceover av Amon Armath.
Jag älskade dock hela upplevelsen med musikalen Chicago. Det har jag alltid gjort. Teater och musikal är bland det mest underhållande som finns. Men ibland hör jag inget. Det är olika varje gång. När det hela var över mötte vi upp honom utanför och vi följde med backstage och hängde en stund i logen. Jag blev bjuden på fest dagen efter, ikväll, då alla tydligen skulle vara med. Inklusive de fantastiska dansöserna. Ouch.
De skulle också dra ut och göra staden direkt. Jag kunde inte. Jag var helt yr och totalt borta. Det kändes komplett värdelöst att återigen vara den som går hem. Det är fruktansvärt jobbigt. Att fortfarande vara den personen vid tjugoett års ålder. På något sätt inbillar man sig att man växer ur det. Men det gör man inte. Hörselskadan kommer alltid finnas där. Om det är något man ska växa med är så är det faktumet att man måste inse sina begränsningar. Hur söta dansöserna än var.
Idag har jag migrän tack vare gårdagens ansträngningar. Allt fokuserande på dansen, sången och dialogen. Eller ja, kanske mest på dansen.
Det är långa ben och mina öron in a nutshell, folks.
Jag inbillar mig här och nu att jag ska orka ikväll.
Men det kommer jag inte.
Jävla nutshell.
