Complete denial

Jag känner mig konstig. Yr. Lightheaded. Det för tankarna till brightheaded, men jag är inte i närheten av det nu. Idag. Hink med skit. Då börjar vi närma oss.

Märker att detta inlägg blir som jag känner mig.

Jag har lite panik. Kom till jobbet imorse. Helt öde. Nog för att det har varit tomt ibland, men aldrig klockan halv nio på morgonen. Nu har du missat något Kalle, tänkte jag. Igen. Dumme fan. Eller så har de flytt fältet. De tröttnade på dig allihop. Ja, så är det nog. Men när jag öppnade min mail låg där en notis från chefen som förkunnade att alla utom han och en till var hemma sjuka, medan de två var på sina barns luciaframträdande i kyrkan.

Jag har lite panik. För ikväll ska jag på musikal. Dyra biljetter redan bokade för att vi skulle gå och se vår vän som är med i uppsättningen av Chicago. Och nu ska jag med all förmodad sannolikhet gå hem vid lunch för att äta, kurera och jobba hemifrån och hålla tummarna för att jag kan behålla maten inom mig ikväll.

För jag känner mig yr. Har gjort det några dagar men som några få av er redan vet, och som de flesta av er nu kommer att få veta, så är jag en expert på att förneka sjukdom.

Men så kommer jag till jobbet som blivit totalt avbefolkat på några dagar, inte bara på vår avdelning, och mina farhågor besannas.

Men jag ska gå på Chicago.

Watergate förfan.

Watergate.