Okej.
Nu är det åttonde gången den jävla telefon-nassen ringer utan att någon svarar. Denna Bert Karlssons avkomma låter också singalen ringa cirkus tio gånger fler än de normala fem. Skrivbordsplatsen är tom och datorskärmen avstängd. Som de flesta här. Ingen kan svara.
Jag vill inte.
Jag hatar redan denna människa. Svårt att fatta en vink? Efter åttonde gången är det faktiskt helt okej att anta att personen inte kommer komma tillbaka på i alla fall en kvart. Men, nä. Telefon-nassen är nämligen ett ihärdigt släkte. Förslagsvis någonstans kring sjuttiofem, ilsk och ensam. De hamrar på telefonluren för att påpeka diverse saker för ”de avsnariga för detta samhälles förfall”. Det är inte första gången jag blivit utsatt för detta. Det är mycket vanligt på kommunen och snabbt avbefolkas skrivborden när singnalen ljuder för förmiddagsfikat. Förmodligen är det därför fikat är lagt halv tio. Överallt ljuder telefonsignalerna. För tomma skrivbord. Och mig.
Fortsätt du terrorisera en stackars hörselskadad prakikant. Tittar du in här får du en kaffekopp i huvudet. Fem gånger. Plus tio.
Samhällets förfall, my ass.
Jag siktar alldeles utmärkt.
