Att jobba som copywriter innebär att man jobbar som skribent. Författare på uppdrag. Man har ett mål med texten och ett syfte att uppfylla. Till skillnad från den skönlitterära författaren eller journalisten jobbar copyn enbart på beställning och med en funktion. Texten ska lösa ett problem. End of story.
Det vanligast förekommande sammanhanget är marknadsföring. Copywritern kan antingen frilansa, sälja sina tjänster och på enskilda projekt bistå med texter, eller vara fast anställd på exempelvis en reklambyrå. Det finns väldigt många som vill bli copywriters idag. Framförallt för att det verkar vara ett kul och enkelt jobb. Det verkar coolt. Skriva lite. Tjäna mycket. Men saken är den, att det är allmänt erkänt att det svåraste att skriva är det kortaste. Och det är vad en copy ska skriva varje dag. Den kortaste texten, den snabbaste vägen, den enklaste lösningen. Och för att hitta den krävs hårt arbete och en stor portion skriftlig förmåga. Något som långt ifrån alla har. Och nu talar vi inte grammatik eller meningsbyggnad. Vi talar budskap.
Se det som att du har en enda läsare. Till skillnad från till exempel författaren som har en läsargrupp den serverar efter eget tycke och smak, har copywritern en enda läsare.
Rikspuckot.
Det är nämligen som så, att ett företag kommer till en reklambyrå. De har en produkt de vill sälja. En stol. Stolen är exakt likadan som de stolar man kan hitta i en container helt gratis och som kasserades för tre decennier sedan. Men företaget ska prompt sälja sin stol och betalar reklambyrån stora slantar för att få detta att ske. Copywritern får då i uppdrag att skriva en annons. Han har fem rader på sig i dagspress, nere i vänstra hörnet på näst sista sidan i DN.
Han har alltså en stol som kostar för mycket pengar, är obekväm, gammal, och som lika gärna kunde hittats bland sopor. Han har fem rader på sig att övertyga den stora massan om att skithögen överhuvudtaget är värd uppmärksamheten och den dyra tid som läsaren annars kunde lagt på någon annan annons, på nyheten om USA’s nya utrikesminister eller på något annat bland de tusentals intryck som läsaren får av ett enda uppslag i en dagstidning.
För att detta ska vara möjligt oavsett om vi pratar om dagspress, TV, radio eller busstop, så får det inte finnas något avledande moment. Inte ett överflödigt ord. Inte en bokstav för mycket. För annars passerar läsaren och tar del av något annat.
Därför måste vi skriva för en enda person. Rikspuckot. Han är helt tappad bakom personvagnen. Han är riktigt risig på att stava, engelska kan han tack vare några timmars The O.C-tittande och hans fokus kan klassas som narkotikapåverkat. För honom ska vi förklara exakt vad vi vill säga. Därför att om han förstår på tre sekunder, då förstår också den stressade ekonomen i bilen, den världsvane sjuttonåringen på cykel och den skärpta trebarnsmamman till fots. Texten ska vara enkel, rapp och övertygande. Fri från omskrivningar som Rikspuckot inte förstår. Gott så. Det är bara det att företaget har en nätt liten lunta på tjugo och en halv sida med akademiska termer som förklarar vad som ska sägas om denna stol. Lägg därtill tidspress, stora summor pengar och krav på dansande getter.
Du har fem rader på dig och ett Rikspucko.
Lycka till.
*asg* Ännu bättre!! Om det fortsätter såhär så hamnar du garanterat i min hålla-koll-lista på bloglovin.com ;) Hittade dig via Marcusmedj. Sleep tight!
Anna, det var roligt att höra. Jag ska nog se till att parkera mig där permanent, you just wait.
Härlig blogg, har börjat följa den var den och suktar efter uppdateringar. Kul att få en bättre insyn i copywriterns värld, sysslar i viss mån med det själv också, fast jag har ändå ganska bra med utrymme att arbeta med. Ca 65-70 tecken inkl. blanksteg, så jag har en ganska bra förståelse att det måste vara jävligt drygt med fem rader :)
Glood Gluck!
Tack, MrSponge!
You’re already there baby!! ;) Det är omöjligt att hålla sig härifrån. Peace!
Uppskattar inlägget, tack så hjärtligt!