Tvåtusenåtta lider mot sitt slut och överallt bland bloggar och bär kryllar det av listor och sammanfattningar. Personligen har jag inte så mycket att säga. Precis som förra året blir nyårsafton en innekväll för mig på grund av sjukdom. Det var länge sedan jag var ute över huvudtaget nu. Men på något vis har man släppt det där lite. Kanske växte jag upp detta år. I så fall bävar jag inför nästa.
Jag har fortfarande ingen särskilt tydlig uppfattning av vad jag vill bli, vem jag vill bli eller vem som kan tänkas bli med mig. Det börjar kännas som att det är det som är den stora hemligheten. Alla vuxna bara låtsas. Vi går alla runt och håller upp en fasad. Ingen vet egentligen alls någonting. Kanske är den insikten att växa upp. Jag tror det.
Då hade jag hellre varit ung och dum.
Men det var jag ju aldrig.
Det känns som om vår generation är den som lider mest. I det konstanta böljande informationshavet kommer alla dessa idolbilder upp. Alla dessa fantasier om vad man ska vara. Och vi tror på det. Vi tror på att vi hamnar i USA någon gång och att det faktiskt är bättre än Sverige när all fakta och reson tydligt visar att USA är ett jävla skitland i jämförelse med våra pelargonfyllda rabatter. När all sann tanke visar att den mest lyckade personen sannolikt är den mest ensamme. Det vill jag skriva om. Det vill jag fortsätta stå för nästa år.
Jag vill stå för oss pojkar. Jag vill skriva för den som kände som jag under gymnasiet, som kände som jag under studentbalen och som känner som jag idag. Jag vill skriva för pojkarna som inte vet hur de ska bli män. För inte fan är det bara att ruska om håret på oss och be oss att sluta lipa. Så fungerar inte livet. Och det ska alla få veta.
Ja, nog har man vuxit upp lite. Detta år har jag gått en utbildning jag i efterhand står tveksam till, lärt mig ovärderliga saker om arbetsmarknaden och min egen förmåga. Jag har stiftat nya bekantskaper och totalt eliminerat andra. Men mest av allt har jag känt väggarna krypa inpå mig. Det är dags att flytta. Detta blir första året hemifrån och jag kommer givetvis kollapsa. Men jag hoppas att det sker ändå.
Tvåtusennio blir nog året då allt börjar. Det är ofrånkomligt. Jag hoppas att ni följer med mig för varje steg. Ni är värda guld och gröna skogar, varenda en av er. Det stora livet börjar nu.
Och jag kastar mig ut i det med öppna armar.
Vuxen och dum.
