Djupa andetag.
När jag var mindre slutade jag gå på möten för unga hörselskadade. Jag hatade varje minut av det. Hela mitt liv hade jag levt ett vanligt liv, i vanlig skola. Det hade inte dem. Så jag passade inte in där. Ändå får jag ofta höra hur fantastisk jag är, hur ovanlig jag är. Vanlig skola. Studenten. Jobbet. Viljan. Få gör det jag gjort.
Jag stirrade i flera minuter.
Hjärtat bultade hårt. Alla mina dåliga sidor slog mot mig i en enda våg. Hur jag tycker att jag motarbetat andra hörselskadade, vad de egentligen tycker om mig och varför. Jag tänkte på hur jag mötte en av de yngre på McDonalds och hur hon gav mig den kallaste blicken någonsin. Hon hatar mig. Antog jag. Jag bara satt och stirrade, fick panik. Tårarna kom. Stilla. Långsamt. Jag satt så länge att den rörelsekänsliga lampan slocknade.
Djupa andetag. Mina adidas kved i mörkret.
Idag låste jag in mig på toaletten på jobbet, sjönk ihop på huk mot ena väggen och grät.
:( inte gråta. eller nog för att det är bra o gråta. Men det löser sig alltid. Det högg till lite i hjärtat för att du skriver så fint.
Vill du prata så vet du vart jag finns.
det spelar ingen roll hur stark man egentligen är eller inbillar sig vara, ibland dyker stunderna av svaghet upp oanmält – men det är okej. det är det som gör oss mänskliga.
jag tycker att du är en fin människa.