Småkronorna 09

Över dagens första kopp kaffe läser jag om uttagningen till JVM i Kanada. Jag minns förra året då småkronorna så snöpligt förlorade i finalen på övertid. Det sved verkligen ända in i själen att se dem så besvikna, så utslagna.

Men jag ogillar ju ishockey. Jag har inte sett en elitseriematch på flera år. Varför bryr jag mig?

Jo. För att hur bra svenskarna än är i Detroit, och de är fruktansvärt bra, så har de aldrig jublat så högt som småkronorna gjorde för varje mål i JVM. Varje byte och varje passning var en prestation av ren och skär vilja. Som de kämpade, som de slet. Vissa blott 17 år gamla stod upp mot kanadicker dubbelt så tunga och dubbelt så snabba. Att överhuvud taget gå vidare från gruppspel i JVM var det största som hänt på arton år. Och för ett litet litet slag, en knapp period, bar de hela Sverige på sina axlar. Så kände spelarna.

De små kronorna blev stora i mina ögon. För några enstaka dagar mellan jul och nyår överglänste de alla dollarkurser i världen. De visade vad idrotten innebär från första början. Vad som startade allt. Glädjen och viljan. Inte pengarna. Det kanske låter som en enkel poäng att sätta, men det var inte bara jag som kände så. Lyssnade ni på kommentatorerna Härenstam och Wikegård, som har sett det mesta, förstår ni varför. De skrek högre än alla betalande åskådare i kvalserien sammanlagt.

Därför bryr jag mig.

Nu är det dags igen.

Mitt hjärta hoppar till en aning. Över dagens tidning och min första kopp kaffe mumlar jag, som aldrig stått på ett par skridskor:

“Heja Sverige för fan.”

(Kolla in SVT Play, så förstår ni vad jag menar)

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.