H&M

Det är likadant varenda gång. Jag gillar verkligen kläder. Det är intressant och jag tycker det är trevligt. Jag har en ganska snygg och medveten klädstil. Men det är knappast min förtjänst. För samma sak sker med mig när jag kliver över tröskeln till en klädaffär som när jag går in på ICA. Samma sak som händer med de flesta män.

Vart fan är jag?

Man tappar några hjärnceller. Förmodligen är det för att man tänker alldeles för logiskt och inte riktigt köper faktumet att det är bättre att lägga pengar på en tröja med en krokodil på istället för, säg, en sopsäck. H&M har en hel del bra grejjer. Det hänger några fina skjortor. Jag ser en snygg hood och en trevlig kofta. Flera t-shirts faller mig i smaken. Men sen då? Valet. Man ska prova och bestämma sig för vad man ska lägga sina dyrt förvärvade slantar på. Till råga på allt ska det uppenbarligen också vara något i stil med vad som gäller just nu. Det ska vara mode. Koftor som hänger lite slarvigt. Stora knappar. Jag går förbryllad runt. Jag känner lite på en skjorta och hummar. Jo. Den ser ju snygg ut. Men varför inte ta den där ylletröjjan. Eller är det bomull? Kanske inte då. Vänta, var är jag nu?

Jag är bredare över axlarna än om höfterna. Det bidrar till att jag är aningen V-formad. Vilket man ju har hört ska vara attraktivt. Det är en idealform. Det är snyggt. Lite som skivomslaget till ”Born in the USA”. Så ska man se ut. Och ja, det gör jag ju.

Hur fan kan det då komma sig att varenda jävla skjorta man hittar som inte är silkestunn gör att jag ser ut som en flygande ekorre när jag sträcker ut armarna? Slim fit my ass. Ska man hitta kläder som passar ska man helst se ut som ett päron.

Och ha en kvinna med sig som vet var man är.