Jag hade lite ångest för fredagen. Måste. Skriva. Något. Har haft stora problem hela dagen. Det blir gärna så när man sitter och plöjer samma stycken om och om igen i en hundratjugotvåsidig budgetrapport. Inputen är obefintlig och ångesten total.
Sluta surfa nu! Nej, inte bloggen. Lägg ned, skriv istället. Fyfan vilken patetisk mening. Lite salt, peppar och en klyscha på det?
När jag kom tillbaka efter lunchen stod hela kontoret tomt. Att några skulle gå visste jag, men alla? En gammal lysrörslampa blinkar, en tom stol rullar över golvet och några ensamma papper sveper iväg i en ljum bris. Ett helt öde kontorslandskap. Jag sätter mig vid skrivbordet.
Tiden går.
Plötsligt kommer chefen studsandes. Han meddelar att han drar på möte för resten av eftermiddagen.
”Okej! Jag håller ställningarna här!” hojtar jag.
Och återgår till mitt kaffe, min kaka och ett magasin med en intervju med Daniel Craig. Jag lutar mig bakåt i stolen med fötterna upp på skrivbordet.
Det blev en rätt hyfsad fredag ändå.
Listat ut hur det är man ska sitta på riktigt än? ;)
Nä, fick en ny. Gick inte att arbeta i en råttfälla.