Just idag är den en dead give-away. Kaffekoppen. Han unnade sig det idag.
Han sitter med sina händer rasslandes över tangentbordet. Bakom honom någonstans spelas någon eurodisco som han trodde dog ut med Eiffel och dess Blue. På handleden sitter en klocka som en gång hade ett gummiarmband men som nu ser dyr ut tack vare den mattade silverlänken. Han har en frisyr som återigen börjar likna den femtiotalsinspirerade Elvis eller Dean-looken. Slitna jeans, vit t-shirt och en grå tajt ylletröja. En kaffekopp som det egentligen var varm choklad i nyss vibrerar på bordet bredvid viktiga blyertspennor och papper och en budget för nästa år som mest ligger uppslagen för syns skull.
Till höger finns en stor röd fondvägg utan fönster och bakom den en rondell mitt i centrum. Det vet han eftersom varje gång det passerar en gammal volvo utan ljuddämpare vibrerar vattnet i vattenflaskan bakom skärmen. Inget av det får honom att förstå att han blivit ett år äldre. Igen. För ingen annan har insett att en vuxen man aldrig någonsin kommer vara något annat än en pojke med chokladmjölk i en kaffekopp. Han ser sig om.
Yep.
De går fortfarande på det.
Får man väl ta och gratulera då, dock en mycket vilseledande rubrik. Tänkte genast på filmen.
Tack Oscar! Hehe, kanske var det tanken ;) En överraskande bra film för övrigt.
Om det är nån tröst kommer det att kännas likadant resten av livet. Dvs personen i spegeln och den inuti blir mer och mer olika, och ”hur fan kommer det sej att de gick på det där”..
Raggoparden: Ja, det blir bara mer och mer ett sätt att vara. Jag börjar känna att det där med att vara kreativ, egentligen mest handlar om att vara sig själv i ord och tanke. Att lita på infallen.