När jag imorse halvt medvetslös snubblat ut ur duschen och in i det spöklika köket med tända ljus fick jag en liten chock. För fram hoppade mina två föräldrar och sjöng Jag må han leva, högt och aningen för piggt för att vara klockan sju på morgonen. Efter att ha svalt chocken och hanterat min jag-kan-inte-fatta-att-jag-fortfarande-bor-hemma-ångest blev jag riktigt glad. En ensam liten svensk flagga stod på min plats på bordet i novembermörkret.
De är inte så dumma ändå, de där två.
Grattis mannen!
Tack Sara!
det spelar ingen roll hur gammal eller hur trött på sina födelsedagar man blir, det är alltid lika uppskattat när man blir uppvaktad.
grattis till ännu ett år! :)
Tack Kath! Jo, det känns som att ju äldre man blir desto roligare är det att bara bli ihågkommen. Paket är, otroligt nog, inte lika intressant längre. För mig räckte det faktiskt med flaggan.