Ända

Min chef fick nyss se mitt absolut första hela utkast på en text jag skrivit. Han hummade och trummade och sade sedan:

”Stiligt.”

Jag gjorde frivolt inombords. Vilken jävla seger för en halvdöv unge som enligt läkare kunde glömma ett andraspråk i skolan.

”Okej.”

Sade jag sansat. Sedan passade jag på att ursäkta mig för små detaljer och saker som det inte alls var fel på eller inte ens fanns.

”Men du har skrivit fel där.”

Han flyttade markören och ändrade ett ord i inledningen. Ända. Som i ”Ända sedan…”

”Det ska vara ett E där.”

Enda?

Han flinade och menade att jag inte kan mena baken. Han fortsatte sedan att återhållsamt lovprisa mitt arbete. Diskuterade några meningar och fraser.

”Det ser ju konstigt ut.”

Avbröt jag honom efter en stund. Det gjorde det. Egentligen visste jag att det var fel, men vågade inte stå på mig. Inte där och då, på hans kontor. Jag hade ju att göra med ett högt höns här. Vi hade tidigare pratat om hur vi båda hade gott betyg i svenska, jag hade MVG, men ingen av oss var stjärnor på grammatik. Men känslan hade vi (jag). Och den känslan ryckte nu in med blåljus och skrikande däck.

”Jag har aldrig läst ordet med E, eller skrivit det så. Det måste vara fel.”

Jag kände hur självsäkerheten rann till. Men han vägrade ge med sig. Det stavades med E. Han skulle nu också bevisa det och slog upp det i någon synonymordlista. Bara för att till slut finna att jag hade rätt.

”Ska vi ta printscreen på den och hänga upp kanske?”

Sade jag och flinade brett. Han tystnade. Mitt leende sprack och plötsligt kände jag hur mitt förtroendekapital som praktikant var noga under övervägande.

Note to self:

Reta inte upp Informationschefen.

He knows people.