Det började så bra. Pratade lite med kollegor om teckenspråk. Drack kaffe. Skrattade. Skämtade. Drack kaffe. Den ack så heliga fikarasten började närma sig en succé. Då reste hon på sig. Den söta blonda saken som jobbar på andra sidan våningsplanet. Hon skulle ställa in något i diskmaskinen en halvmeter till höger om mig. Jag andades in häftigt, haffade lokaltidningens kvarblivna lördagsbilaga och koncentrerade mig intensivt på artikeln om indisk mat. Jag sneglade åt hennes lockiga håll. Vad söt hon var. Äldre än mig, ja. Och helt klart inte singel. Men söt ändock.
Jag ser henne böja sig ned och jag fokuserar på tidningen. Indisk mat. Ajjemen. Kryddigt och starkt och vältränat och alldeles…
Plötsligt hör jag hur något rivs sönder, högt och ljudligt.
Jag tittar på tidningen. Uppslaget om orientalisk mat är rivet i två delar. Jag tittar hastingt upp. Ingen märkte något.
Smooth.
