Nu sitter jag här med kaffe och har en kvart på mig innan jag ska på mitt första möte. Trots att arbetsdagen inte har börjat än känner jag mig utmattad. Fast det kanske är adrenalin. Som en sprinter i kommunikationens startblock. Fattar inte varför det berör mig så mycket. Allt. Det är ju bara en praktik.

Inatt drömde jag om att storma ut ur en stor byggnad och möta mig själv. Jag skulle klappa den storögde pojken på axeln och säga att det löser sig och sedan hoppa in i en dyr bil som inte är BMW eftersom jag inte är en idiot.

Man vill ju så gärna tro att det här ska vara början på något nytt. Att det inte ska bli slutet på något gammalt.

Och det vet vi ju alla.

När jag är laddad, då är jag pretentiös.

Så.

Score.