Vad som håller honom flytande

Bloggaren hatar människor som skriver eller säger till honom att de kommenterat. Ja. Kanske inte för all evighet. Utan mest i fem minuter eller kanske tio. Det går att duscha sig av ilskan med stark tvål och det där konstiga balsamet som luktar nötter. Men varför i hela helvete skulle den här personen i jeans och bläck-t-shirt vilja veta att ni kommenterat hans blogg? Det är säkert en fin gest från er sida och ni vill föda svälten på kommentarer och bekräftelse. He gets it. Men nu sätter ni er i förarsätet.

Bloggaren vill inte bli påmind om detta helvetet till självutlämnande. Det suger. När han går gatan ned med mål och mening med sin färd vill han helst inte veta att denna blogg existerar när han stängt Firefox. Mail och uppmuntrande kommentarer är underbart. Det är sådant som håller honom flytande. Han älskar er för det. Men när verkligheten kommer mitt på gatan och knackar honom på axeln och påpekar att han har en blogg är det som en stor dumförklaring.

För det är idiotiskt, det här. Egentligen. En sida full av detaljer om honom och hans liv. Här finns texter om när han mår dåligt och är sårbar. Texter som hanterar problem, minnen och komplex. Bloggen vibrerar av det bagage vi försöker dölja varje dag. Varje steg. Det är så bloggvärlden fungerar. Det är en avskild zon för ansiktslösa händer. Och let’s face it.

Det är korkat.

Bara så jävla korkat.

Men han behöver det. Vi behöver det. Bloggaren och läsaren lever i en sorts symbios. Personen bakom orden behöver bekräftelse, han får det via kommentarer och mail och bloggaren skriver nytt. Det blir ett utbyte. Men det utbytet får inte bli ett hej i verkligheten. För då påminns han om att han berättar om sina komplex och sitt nötbalsam för vilt främmande människor. Och då är resan inte längre mödan värd.

Ni passerar varandra på gatan, bloggaren och läsaren. Men ni hälsar inte. Ni nickar tyst i samförstånd.

Utan den nicken, hade det inte blivit någonting.

Så.

Jag älskar er.

För fan.

Ses på kullerstenen.