Filmupplevelser samlar man på sig. Små verklighetsflykter att spara undan för regniga, mörka och tuffa dagar. Verkligheten är det man flyr när man ser på en film. Men sällan har verkligheten beskrivits så bra för den flyende publiken. En film som får sin publik att stanna upp i sin verklighetsflykt och reflektera över det man just nu för tillfället vill lägga bakom sig. Det är en film att spara. För sällan har verklighet och dess individer, inte folk, inte människor, utan individer beskrivits så fruktansvärt bra som i 2006 års oscarvinnare Crash. Den lyckas väva en historia av kulturskillnader, etik-, moral- och rasfrågor till en film där varje scen är en ny tanke. Varje ruta är ett ärligt porträtt. Varje rad manus är insiktsfullt. Nyanserat. Varje gång en tagning klipps stannar man upp, och sparar den filmupplevelsen. Right-click-save. Och man kommer på sig själv med att vara förvånad och överraskad av att det faktiskt är en amerikansk film.

När det i Sverige produceras nya Beck-filmer för miljoner.

Det var den dubbelmoralen.