Mulen och sketen tisdag. Över skolgårn’ gick vi. Hand i hand så där som vi gjorde utan att jag egentligen förstod varför. Jag tror att jag var rädd. När du kysste mig på kinden. Likväl en sketen tisdag kunde jag tro att du tyckte om mig. Men rädd för practical jokes var jag alltid. Rädd för att inse att det inte var mig du tyckte om. Rädd för att inse att det var en lek, som sanning och konka. Jag tror att jag inte hann. Jag hann inte med alla andra i sitt utforskande av livet på skolgården, tjyvrökandet och moppeåkandet. Jag var upptagen med att lyssna och höra och skapa mig en bra framtid den mulna och sketna tisdagen. Upptagen med att värja mig och försvara mig och kanske överleva dagarna då alla andra tycktes veta tillräckligt lite om världen för att njuta av den. Alla blickar du slängde, alla långa kramar jag fortfarande känner och all folköl du drack för mig, och bara mig. Mulna och sketna tisdagar var de allihop. Varje minne av dig kritade på en skolgård. Jag förstod inte varför du ville hålla min hand. Hann inte förstå. Jag tror att jag blev man för tidigt, och pojke för sent. För nästa tisdag hånglade du med honom. Och tåget hade lämnat perrongen.