Melt me

Jag tror att det är något speciellt. Att jag bara kan blunda. Mitt liv är som en väg utan fartkameror. Jag är så hård utåt. Så tuff. Gasen i botten för att man kan. Ingen annan anledning. En gång blev jag jämförd med en Mustang. Det är bara här jag vänder ut och in på mig. Här, mellan orden och raderna. Jag ignorerar när jag inte orkar mer och väntar tills klockan låter mig gå. Jag blockerar allt för att ingen ska misstänka något och trycker istället i mig huvudvärkstabletter. Detta kommer i vågor. Med några månaders mellanrum. Nu så är det dags igen. Den är där när jag vaknar. När jag väljer kalsonger. När jag ska jobba. När jag ska vara en tillgång. Vad kalsonger har med det att göra vet jag inte.

Då tror jag att det är något speciellt att jag plötsligt kan tappa all fart. Lätta på gasen. Och titta ut genom fönstret. Stanna mitt i vägen och förlora all fokus. All vilja till kamp. Och bara lyssna, känna och blunda. De har den effekten på mig. Norah och Willie. Det är något speciellt. Något värt att vårda. Men jag behöver hitta någon som har den effekten, som inte har en volym. Jag tror att jag delar det med någon där ute.

Jag lägger i växeln och hoppas naivt.

Vänd ut och in på mig.

[audio:http://www.bykalle.se/wp-content/uploads/norah-jones-live-in-new-orleans-01-cold-cold-heart.mp3]

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

6 reaktioner till “Melt me”

  1. oh, vad du skriver bra, kalle—alldeles, alldeles jättebra.

    och ‘cold, cold heart’ är min favoritlåt av norah.

  2. Ester: Detta tvivlar jag inte en sekund på. Men vi bor nog lite långt ifrån varandra för att det skulle funka. Annars så.

  3. Det där var fan poesi. Rakt från hjärtat via skärmen till en annan. Men steget mellan passion för orden och deras tillämpning känns jobbigt stort här enligt dina egna uttryck. Hur kan man läsa utan att känna för dig, känna igen sig i dig. Fortsätt längta, för det ger en mening.

Kommentarer inaktiverade.