En liten pojke i smoking och fluga

Det känns som om jag växer i kvadrat just nu. Kunnighetsmässigt. Karriärmässigt. Eller hur man nu väljer att se det. Vad gäller kärlek är jag dock fortfarande en liten pojke.

En mycket liten pojke.

Jag är fortfarande den där pojken som höll sin baldejt om korsryggen. Utan skydd från osäkerhetens kameror eller strama pressveck. Han som trodde att det var nu det gällde. Nu var det dags att bli en man. För det har man ju hört.  Av kompisarna. Den aldrig sinande kunskapskällan i omklädningsrummet. Manlighet är något man förtjänar. Jo. Så var det.

Och nu smällde det ju. Röd klänning. Svart kostym. Matchat. En liten pojke hälsar på föräldrar och skakar hand. Stadigt. Så att den äldre inte ska tro att han är slapphänt. Men löst nog för att framstå som mjuk.

Champange. Sträckt rygg. Skjut ut bröstet lite till. Såja. Handen på korsryggen. Och gå. Blixtrar smattrade. Hela staden var samlad. Till och med tillresta japaner som var övertygade om att det handlade om något kungligt. Väl uppe i den slottsliknande byggnaden vinkade vi överdrivet långsamt mot de tillresta fansen.

Hon mådde dåligt av salen. Den långa stora och väldigt utsmyckade salen. När dörrarna stängdes fick hon en stark klaustrofobisk känsla, och ja, pojken var där. Lugnade henne. Höll hennes hand. Förklarade för henne att det var ofarligt. Kvällen flöt på och helatiden tycktes kameror gå av. Det blixtrade hela tiden. Men snart inser pojken att det bara var osäkerhetens speglar som hängde överallt. Var det ingen annan som såg dem?

Han gick ut på balkongen. Eller terassen. En takterass. Med hela småland utslängt nedanför sig. Fyrverkeri. Mer champange. Och allt pojken hörde var…

Allt.

Och ingenting. Surret. Suset. Tjutet. Substantiven tycktes hagla mot honom likt rekordstora fotbollar. Miljön var osäker. Varningslampan blinkade hela tiden och speglarna tycktes bara bli fler och fler. Han kunde inte. Han kunde inte vara. Där. Hennes. Stark nog.

Händerna kramade krampaktigt räcket. Det gjorde så ont. Men ingen visste. Några förstod. Men ingen visste. Djupa andetag. En handväska i händerna. Och tunga fotbollar som krossar huvudet för varje hjärtslag. Musiken som var överallt. Överallt. Den letade sig in i huvudet. Hur han än gjorde kunde han inte göra speglarna rättvisa. Fy fan för det här.

Hon var trött. Fötterna värkte. Han erbjöd sig att bära henne till bilen. Han menade allvar. Det förstod hon inte. Och haltade iväg.

Han passerade speglarna. Blundade. Ignorerade dem. Snart spelar de ingen roll längre. Men fy fan för dem nu. Fy fan för dem idag. Om de bara visste hur enkelt de hade det. Hur det kunde vara. Han erbjöd sig att bära henne. Han hade kunnat bära henne överallt. Utan att blinka. Utan att tänka efter. Men allt han fick var en puss på kinden.

Och kunskap i kvadrat.

En kväll ovanför taken, högt upp bland fest och glamour. Bland fantastiska balklänningar och dansant glädje. Där stod en pojke med fluga. Och önskade av allt i världen att någon annan höll en handväska.

Publicerat av

Kalle

Bloggveteran. Säg hej @bykalle.

En kommentar till “En liten pojke i smoking och fluga”

Kommentarer inaktiverade.