Überarbeiten

Idag fick jag gå hem. Det kändes som vanligt som det ultimata nederlaget. Jag hade hållit humöret uppe ända sedan lunch med en Ibumetin. Men det bultade ändå obarmhärtigt i mitt huvud. Inget hjälpte. Inte för att jag gjorde så mycket åt min nazihuvudvärk, men ändå. Jag jobbade på. Pratade på. Och framförallt lyssnade. På. Allt.

Det är inte mycket folk eller starka ljud som ger huvudvärken för en snubbe som bara hör på ett öra. Det är koncetrationen. Man måste fokusera så oerhört mycket för att hänga med i en diskussion. För att höra. Och om man gör det hela dagen klappar man ihop. Egentligen. Men inte jag. Jag är ju inte vek, remember? Så jag biter ihop och spikar upp min fasad. Tills jag tillslut imploderar på sängen hemma.

Och benen sjunker ned. Djupt, djupt.

Ända ned till Kina.