Jag kan spela upp dialoger i huvudet. Jag tror det är för att jag inte kan sluta hitta på. Kreativiteten knåpar ihop saker när jag inte ens vill.
”Shit. Du lider verkligen.”
Tänker jag. Att någon säger. Men plötsligt är jag tillbaka med ett ryck i min verklighet och jag vet inte om jag är glad för det. Idag var jag del av en fotosession som, ska vi säga, var aningen homoerotisk. Grejen var att en kvinnlig klasskamrat prompt skulle ha två killar i bar överkropp på sin bild, i utmanande pose. Jag lät mig övertalas i min enfald och slängde plagget tillsammans med kamraten. Det var påfrestande. Men inte på grund av just den situationen.
Osäker? Ja. Vad annars? Det är säkert övervägande många i min omgivning som tror, eller rentav tror sig veta, att jag är gay. Och de har inte så lite anledning om man sett mitt liv. Men så är inte fallet. Inte alls. Jag är straight. Jag har inte tillåtit mig mycket. Inte gett mig, eller någon annan chansen särskilt ofta. Och sena fredagskvällar hatar jag mig själv för det. Så ja. Jag är osäker. Men bara för att en kille på tjugo inte ska vara det egentligen.
Allting verkar vara så utstuderat. Hur det ska vara. Hur jag ska vara. Den där leken. Spelet där flickan vill bli pojkens sista äventyr. Alla rörelser som ska säga det ena och det andra och kvar står jag mitt i all konvention och funderar på om hon verkligen bryr sig om mig och inte illusionen av en karaktär hon ser på TV på vardagarna klockan Sex And The City. Men man ska står över det där. Man ska vara sig själv och vänta på livets stora kärlek i ICA-kön. Nu har jag stått där i fem år och det börjar kännas lite tråkigt. Man kanske skulle blivit en skitstövel istället. Det verkar ju fungera.
Ja. Tjejer. Fnys inte. Så är det, och det vet ni.
Det här är nog ett av mina mest självutlämnande inlägg någonsin. För detta är något som äter mig. Det blir ett stort jävla hål rakt in i mitt sårbaraste. En motorväg för främlingar att byta fil i.
I’ll risk it.
”Shit. Du lider verkligen.”
Ja.
Det gör jag. På riktigt.
Så.
Nu vet ni det också.
Kanske blir det bättre nu.
Fin text, väldigt intim.. du är jävla modig som skriver såpass utlämnande. Passion och kreativitet kommer ofta från någon som lider, ta vara på det. Och du? Det finns redan tillräckligt många i klubb skitstövel. (de behöver inte dig).
Bra skrivet! Diggar din blogg.
Tack så mycket, båda två.
En av de bättre texterna på länge.
Ska din novell publiceras här förresten?
Och hur var Wanted?
Oscar: Tack. Men jag har tyvärr inte fått tid till att varken skriva novell eller gå på Wanted.
Tänkte på Novembersilhuetter som du publicerade på Metro.
Oscar: Jaha, ja den kan jag publicera här om du vill. :)
Kalle, du är min idol! Jag vet inte hur jag ska bära mig åt riktigt. Jag tycker bara att det här är så jävla bra helt enkelt!! Jag tror precis att du vann mitt hjärta i text, på riktigt :D <3
Anna: Tack, det var fint sagt. Speciellt i ett inlägg som betyder så mycket för mig.
Jag har visst missat ditt svar här Kalle. Var god och jag menade varje ord.