Bollen studsar nog bättre. Det gör den. Men gruset är asfalterat och målen är borta. Jag är ute och går i mitt kvarter. Det är några kullar och sluttningar, med en hel stadsdel utrullade som en näve tärningar. I hela mitt liv har jag bott här. Jag har flyttat, men aldrig längre än hundra meter. Jag går längs Gökvägen och passerar vårt gamla hus. Jag ser parkeringen och lekplatsen. Den lilla stugan där jag hade min första kyss. Det var med grannflickan. Jag ser skogen där jag slog min bästa vän i huvudet med en pinne. Han fick en brandbil.
Promenaden följer min uppväxt. Det mulnar på. Det är konstigt. Så ofta som det har regnat. Men alla dagar man minns är av solsken. Jag stannar upp ett slag och tittar ned på asfalten. Det här var centrum. En lastkaj som alltid var tom. Kartongen kallade vi den. Bredvid ligger nämligen en kartongfabrik som aldrig gjort några kartonger. Nu gör den pizzor. Området var min lilla värld. Det är inte besjunget i några sagor. Inte har det ett eget fotbollslag. Skolan fick inte en jordglob förrän 1865.
Men det är en samling minnen. Utslängda som tärningar. En plats för att bevara de gamla. Och förhoppningsvis en plats för att skapa nya. Jag kommer gå vidare. Leva mina nästa tjugo år på en annan plats. Men det spelar ingen roll hur snabbt Internet blir, hur stora hårddiskarna kommer att vara eller hur många nya vänner jag får på msn.
Inget kan tävla med minnet av en fotbollsplan som blev en parkering.
